De timmar alltmedan livsmening skänkes

I vargtimmen dör de allra flesta, påstod en sjuksköterska jag en gång kände. Jag har aldrig funnit anledning att kontrollera det närmare. Vill minnas att Ingmar Bergman kallade en av sina filmer "Vargtimmen". Såg den, men handlingen är väck. Men jag har heller aldrig varit något Bergman-fan. Totalt likgiltig för hans högtravande filmkonst. 

Från nattvakandet på Ulleråkers mentalsjukhus minns jag småtimmarna som knepiga. Jag klippte med ögonlocken, kämpade för att hålla mig vaken. Klockans visare rörde sig i snigelfart de allra sista timmarna på skiftet. 

Runt klockan 0500 vaknar jag varje morgon, som vore jag tidsinställd. Uppvaknandet föregås inte av väckarklockans brutala alarmljud. Drar mig i sängen till bort mot 0700. Låter tankarna komma och gå som de vill - och det vill de. Ostyriga och osorterade. Skakar av mig lätt olust som kryper runt sinnet, försöker ta sig in och förmörka. 

Efter morgonbönen träningskläderna på. Mobiltelefonen i nypan för att mäta antalet steg. Min livmedicus och vän, onkologen Hans, på Akademiska har kommenterat detta med stegräkningen spefullt: "Är det på direkt order från Socialstyrelsen?" Svårt att nå den uppsatta normen: 10 000 steg per dag. 

Inte många som rör sig utomhus denna tid på dygnet. Några ihärdiga på väg till Korpens anläggning för att träna. Damen med sin golden retriever som alltid gör som han vill, vad som faller den otyglade i hågen. Hon har bara att hänga på när han drar i väg åt något håll. Mannen jag kallar Cool Fish med sin pigga knähund. Alltid matchande glasögon till skorna. Verkar alltid ha bråttom. 

Morgonturen på Alderholmen i Gefle innebär att beträda history road. Jag passerar det alltmer förfallna Gävle Galvan. Förekommer i, på Lennart F Johanssons manus baserade, tv-filmen Tretton dagar från 1970 där Keve Hjelm (som också regisserade) och andra lysande skådespelare agerar som bara de kunde. 

Johansson fångar initierat och träffsäkert den instängande arbetarklassmentalitet som rådde och som jag minns så väl från Sandviken. 

Om jag inte i sista stund, blott två år före Tretton dagar, slitit mig loss och motvilligt rört mig mot det okända Uppsala och universitetet, kunde jag mycket väl ha blivit den tilltufsade karaktär Göran Stangertz gör i filmen. Ensam och utstött. Ingen working class hero. 

Den som inte haft mentaliteten på huden - för densamma förblir filmen stängd. Eller framkallar klassförakt. 

Jag joggar utmed vatten. Inloppet till staden är storslaget. Rostande lyftkranar,  slokar ödsligt och övergivet, från den inre hamnens storhetstid och när Gefle fortfarande var något att räkna med. På andra sidan vattnet resterna av Läkerolfabriken som Cloetta köpte och lade ned, under lama protester från maktlösa anställda. Flyttade delar av produktionen till ett ossi-land. 

Hann riva byggnader som av kulturhistoriska skäl naturligtvis borde ha skyddats. Men politikerna lika maktlösa de. 

Cloetta har lämnat efter sig ett antal uttag att koppla motorvärmare till. När vi vanliga dödliga flyttar, måste vi städa efter oss. Men det gäller inte vinstjagande kapitalister. 

Nu växer ett bostadsområde fram, där det en gång doftade halstabletter, med namnet Godisfabriken. 

Fabriken ut - dyra bostadsrätter in. Den nya tiden. Medelklasstiden. 

Hör inom mig Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. Morgonen och de efterföljande förmiddagstimmarna bästa tiden på dygnet för Skriftställaren. Jag skriver. Det skänker mig livsmening: leva skrivande. Skriva mitt liv. Vad annars göra?