Bengt, tidigare en mycket folkkär och populär kyrkoherde i Gävle, numera bosatt uppe i Hälsingland, där han åttio år ung extraknäcker (hälsingarna bara att gratulera, för en mer mänsklig och levande präst finns inte), skriver och tackar för boken Döden 31 sortier som jag tillsänt honom. Han passar samtidigt på att, ännu en gång, uttrycka oro över att jag i en krönika i Gefle Dagblad aviserat att jag tänker lämna Svenska kyrkan. Trött på dess anpasslighet och eftergivenhet gentemot mörkrets intoleranta krafter. Som kristen känner jag mig sviken. Icke minst av ärkebiskopen som agerar och uttalar sig i för mig och andra kristna minst sagt svårbegripliga riktningar.
- Tack för döden, ja - boken, skriver Bengt. Och tillägger att han vid begravningar, jag undrar sannerligen över hur det uppfattas av begravningsgästerna, brukar citera mig: - Jag hatar döden!
Om sanningen skall fram, minns jag inte längre var jag skrev det, i vilken bok. Men jag tvekar inte att uttala orden så fort jag får chansen. Hur infantilt och omöjligt det än kan låta.
Vad hjälper det att hata det oundvikliga och definitiva? Borde man inte förlika sig med döden? Aldrig med min fot! Döden är en förolämpning mot livet. Jag hatar den.
- Jag vill inte ha med döden att göra, som huvudpersonen deklarerar i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Moberg som själv sökte upp döden i vattnet utanför Väddö.
Ända sedan barndomen har döden varit närvarande i mina tankar. Det började med att min älskade mormor gick bort innan jag hunnit fylla tio. Jag insåg, med ens och redan då, att även jag skulle komma att dö, ingen kommer undan.
Och ensamma måste vi möta döden. Jag glömmer aldrig hur mormor liten och blek låg där nedsjunken i den stora sjukhussängen när jag tog farväl av henne. Men tapper och småleende in i det sista. I livet ett fäste för oss andra.
Tidigt i lördags morse gick min svägerska bort. En begåvad och mångsidig kvinna som förtjänade flera levnadsår. Spred ljus omkring sig. En bridge over troubled water för de sina. Men en mycket svår och plågsam sista tid på jorden. Äntligen fick hon frid. Den sjunde bland de närmaste som lämnar jordelivet på ett kroppen långsamt nedbrytande sätt. Förfärligt att bevittna. Och maktlös känner man sig som närstående.
Det märkliga är att jag i denna stund, under klarblå augustihimmel, sitter och skriver på en bok som jag blir glad av att skriva, jag skulle nästan vilja kalla den en lustbok, med arbetsnamnet Danish Dynamite.
Namnet efter det rödvita fotbollslandslaget. När det var som bäst och knep EM-guld, på svensk botten till råga på allt. Offensiva och orädda, målfarliga grabbar. Vid sommarens VM blev jag däremot djupt besviken på de rödvita. Fegt och försiktigt spelande. Till och med vid ett tillfälle utbuade av publiken, när de maskade och fördröjde spelet.
Boken min kärleksförklaring, inte den första förvisso som jag avger med samma föremål för den heta och aldrig slocknande lågan, till Vendyssel i Nordjylland. Närmare bestämt Tversted invid Vesterhavet, där jag tillbringar fyra veckor varje sommar. En plats jag älskar. Och där jag mår som allra bäst. Sinnet får vingar.
Nog är det egendomligt? Med döden flåsande i nacken skriver jag som mest lustfyllt och dansande lätt. Men jag vägrar att vända mig om och möta dödens iskalla blick. Tids nog blir det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar