Skriv enkelt, om du kan!

Väl om sommaren i det yndiga Nordjylland noterar jag namnet Kim Larsen på affischer för open air-konserter. Han är fortfarande aktiv och står alltid högst upp med de största bokstäverna på affischerna. Fattas bara annat. Gubben rockar fetare än de flesta yngre. Kepsen som alltid på skulten. Slips och väst. Ciggen aldrig långt borta.

Om jag ramlar över texter från förr ur min hand, färgas kinderna strax skamset röda. Så tillkrånglat skrivna. Som ville jag göra mig svårbegriplig, sätta en ära i det. Yrkesskadad av att vara inhyst i akademin. Där utdelas inga stilpoäng för det skrivna. 

Det skall de vara glada för - de akademiska karriäristerna. De flesta kan ju inte skriva. Och alstren läses i bästa fall enbart av de närmast sörjande. Texterna skrivs ju heller inte för att avnjutas, utan för att samla publiceringspoäng , "pinnar". 

Egentligen har jag min halvsyster att tacka för att jag började skriva mindre krångligt. Jag hade skickat henne en essäsamling, min debutbok på Korpen. Ville väl briljera och imponera på henne. Men hon dolde inte sin reaktion, utan var ärlig mot lillbrorsan. Så där rak som hon var vad det än gällde. 

Lät mig förstå, att det där kunde hon inte läsa. Så i min nästa bok lade jag mig vinn om att skriva enkelt. Men tror inte jag skickade henne något exemplar. 

Det är inte lätt att skriva så, enkelt. Ordet "enkelt" är egentligen missvisande. Och det är här Kim, "folkets sångare" som han med all rätt krönts till i Danmark, kommer in. Han behärskar den svåra konsten. Inte för inte kan nästan alla i Danmark hans melodiösa sånger utantill. De sjungs vid festliga tillfällen. Icke minst vid bröllop. 

Ta bara en sådan pärla som Kvinde Min. Och vem, även svenskar, känner väl inte till Hva gør vi nu, lille du. Kan man inte danska, kan man alltid nynna med. Och klämma i med refrängen. 

Rockpoesi. Som kräver musik. Texterna behöver vara tonsatta. De står inte för sig själva. Och skall inte läsas utan musik. Med risk för parodisk effekt.

Den tid sedan länge förbi för min del, när jag fann ett nöje i att grotta ner mig i det kryptiska. Texter som gåtor att försöka knäcka. Osökt går tanken till poetissor som Jäderlund och akademiledamoten Frostensson, den första värst. Svårsmält så in i bomben. Knastertorra texter för universitetsutbildade litteraturkritiker. Torrjuck, som vi sa när jag var ung. 

Modernisten och symbolisten Gunnar Ekelöf brukade alltid lyfta fram rimmande poeter, den fasta formens mästare, och berömma dem. Taube. Ferlin. Grundström. Han, en av våra största modernister även på en europeisk nivå, förstod att uppskatta den svåra konsten att skriva så att vanligt folk kunde läsa. Om de vill.

Nej, det där osköna och svårtuggade får numera vara för mig. Med ett undantag: Vilhelm Ekelund. Den utsökte aforistikern som inte ville ha många läsare. Inget fjäsk från den skrivandes sida! Inget försök att behaga. Blodigt allvar! 

Något av det bästa jag vet: att åka runt i behaglig fart på danska landsbygdsvägar med Kim Larsen i radion eller på cd. 

Och till dem som rynkar på näsan, fördömer och tror sig fina: Försök själv att skriva enkelt, får du se hur lätt det är!