Utan ord förtär ensamheten oss

Bild: Adlibris

                                                      "Jag måste använda ord när jag talar till er!" (Lars Forssell)

Den imponerande produktive, han skrev alltid, oberoende av yttre omständigheter, hur svåra de än tedde sig, August Strindberg lämnade ifrån sig en liten volym med titeln Ensam. Noveller. Korta stycken. Så fint skrivna. Utsökt utförda. 

Som han kunde skriva, denne den svenska litteraturhistoriens störste, med orden i sin makt! 

Jag har läst samlingen mer än en gång. Och berörts lika mycket varje gång. Temat, som jag uppfattar det: ensamheten som tillvarons grundvillkor. Ingen av oss undgår ensamheten, i livets början och i dess upphörande.

Vi slungas ensamma ut i världen. Ingen gör oss sällskap. Om detta skrev Jean-Paul Sartre och Ronald Laing. Och vår egen Lars Gustafsson. Ingen kan heller dela vårt utträde: när vi lämnar detta jordeliv. Du måste dö ensam. Glida in i ett evigt, okänt och gränslöst mörker. 

Dödsskräck är förmodligen den aldrig erkända insikten om den absoluta ensamheten. Och döden lägger grunden för all existentialistisk filosofi, det kan man lära av Martin Heidegger.

Min älskade storasyster bröts ner på det grymmaste sätt av cancer. Men behöll ett imponerande mod in i det sista. Jag dristade mig till att fråga henne rakt på sak: - Är du inte rädd för att dö? Hon nekade.  

När hon var borta ringdes jag under en tågresa upp av en onkolog. Med sitt burdusa, rättframma sätt inte omtyckt av särskilt många patienter, förutom min syster. Han berättade att de haft ett timslångt samtal innan hon gick bort. 

De fann tillsammans orden att tala om det svåraste, att min syster skulle snart somna in. Eller, kanske förhöll det sig så, att orden sökte dem i denna stund. (Jacques Lacan påstod ju att den symboliska ordningen, språket, föregår oss och är större än vi.) 

Tröstande eller bekräftande ord? Det får jag aldrig veta. Men min syster lämnades inte till sig själv.

   

På Akademiska Sjukhuset sommaren 1969 hade jag som vaktmästarkollega Claes, en hyvens grabb från Norrköping. 

Han berättade om sina morföräldrar som trötta och arga på varann slutat att prata sinsemellan, skrev lappar som de lämnade runt om i huset för den andra att upptäcka. 

Ett extremfall. Men det existentiella faktumet kvarstår. Om vi inte skriver eller talar med varann, förblir livet ingenting annat än ensamhet: både i ljus och mörker. I förälskelse som i sjukdom. 

Jag är så glad att jag fick skrivandets gåva. Marie Cardinal skrev om orden som befriar. Och nog är det så. Utan ord stannar ensamheten inom oss. Förtär oss.

I det brukssamhälle, där jag växte upp, pratades det inte mycket. Särskilt män härbärgerade känslorna inom sig. Per Gunnar Evander har kanske bättre än någon annan fångat detta. Som i Berättelsen om Josef.

Det förtjänar dock påpekas att Evander inte kom från arbetarklassen. Han var tjänstemannason. Men lyhörd för de ord som uteblev.

Tystnad urholkar själen. Jag parafraserar den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinder. Jag kämpar, fortsätter att kämpa, i medvetenhet om detta, med brukssamhällets nedärvda tystnad som likt spindelväv försöker att väva in mig. 

En farlig motståndare. Jag måste, oupphörligt, tvinga mig själv att bryta den. Ta till ord. Skriva.

Utan orden förblir jag ensam. Som alla. I grund och botten.

Plötsligt får jag, utan att kunna hejda det, en bild på näthinnan från utrotningslägret Auschwitz-Birkenau: människor med gul stjärna på bröstet, på väg från godståget mot selektionen på rampen. Där väntar Dödsängeln, doktor Mengele. 

Med ens tycks mig mina amatörfilosofiska funderingar så futtiga. Och tystnadsbegreppet problematiseras.