Bratislava är något annat än Wien

 

Bratislava, förlåt min okunnighet, men det är en så gott som totalt okänd stad för mig. Till namnet stavade jag, signalerande något fjärran och oåtkomligt, på den gula displayen till radioapparaten i mitt rum på Smedsgatan i Sandviken. 

En apparat, närmare bestämt en mindre, otymplig möbel, som sedermera användes som både förstärkare och högtalare när vi drog igång vårt band. Hur det praktiskt gick till visste endast vår dåvarande, tekniskt begåvade, kapellmästare. 

Men det fungerade, hjälpligt i alla fall. Måste ha låtit … rysligt. 

Oförglömligt när jag snabbare än Fåglumbröderna cyklade genom stan mot Klangberget, där vi hade vår replokal, med babban på baksmällan, insvept i ett lakan vilket torde haft motsatt effekt mot den önskade, att inte väcka uppmärksamhet med risk för åtföljande glåpord från brukets allmänhet. 

Det var tider, det. Långt innan vi kunde skaffa riktig utrustning. 

Nå, världen kom till mig genom displayen - eller snarare förblev något därute i etern. Förutom Bratislava stod där bland andra ortsnamn Hilversum, lika okänt; närmast exotiskt klingande. Än idag vet jag inte vart det är beläget, får googla eller fråga AI.

Den tidigare uppdelningen i Böhmen och Mähren känner jag till. Och Slaktaren i Prag, Richard Heydrich, mannen utan hjärta som Hitler kallade den kallhamrade bödeln, ordförande för Wannseekonferensen 1942 om den slutgiltiga lösningen. 

Utsatt för ett djärvt attentat av motståndsrörelsen när han färdades i öppen bil, avled i komplikationerna av detta.

Vi planerar resa över dagen till Slovakien, tidigare hörande ihop med Tjeckien; hörde jag 

”korruption”? Kommunister som bytt skjorta och hyllar marknadsekonomin, skor sig på den och stulen folkegendom? Som i DDR och forna Sovjet.

Plötsligt minns jag morden för några år sen på den slovakiske journalisten Ján Kuciak och hans flickvän Martina Kusnirova. Han var en grävande journalist, nystade i den utbredda korruptionen. Morden framkallade stora demonstrationer. Och den sittande regeringens fall.

Med tåg från Wien tar det inte ens en timme att bege sig till Slovakiens huvudstad Bratislava. Känslan av att befinna sig mitt i Centraleuropa, med närhet till alla stora städer, infinner osökt sig. En tanken lyftande, befriande känsla.

Tåget passerar den osynliga gränsen mellan Österrike och Slovakien. Ett tecken på detta är att vindkraftverken försvinner ur blickfånget; många är de utanför Wien, rena skogarna. Passen som vi för säkerhets skull tagit med är det ingen som frågar efter; Slovakien är medlem av EU.

Att kliva av tåget i Bratislava och knalla in mot centrum känns som att resa tillbaka till det Östeuropa som var före de realsocialstiska staternas fall; dåligt underhållna hus. 

En stillsam urban atmosfär, avvikande från Wiens mer hetsiga.  En taxichaufför vi pratar med, född i Kairo, vidimerar detta. Bratislava är något annat än Wien. Det räcker en bra bit som omdöme. En resa dit rekommenderas.

Foto (FAZ): Ján Kuciak och hans flickvän