Efter att min äldsta vän, i mer än ett halvt sekel kände vi varann och hade kontakt från och till, Conny tidigare i år gick bort är det som att jag ständigt dras i tankarna tillbaka till det Sandviken ett par mil västerut där jag har mina rötter.
Jag väljer att skriva "i tankarna", eftersom det skarpa minne, till synes bortom tankebearbetning, som Conny besatt inte alls förärats mig.
Snarare är mitt minne fragmentariskt, existerande bortom min kontroll och uppoppande närsomhelst, det kan förefalla mig autonomt. Tankarna ligger på ett högre medvetandeplan. Om nu att minnas och att tänka kan särskiljas. Vilket inte alls är självklart.
"Nyckfullt", skulle någon kunna säga om mitt minne. "Bedrägligt", någon annan Men det är väl nästan per definition utmärkande för minnet som mänsklig funktion? Fantasi och önsketänkande tar över. Alldenstund vi minns det vi vill minnas - förtränger bryskt annat.
Vi är såtillvida vårt eget minnes regissör, nära jag skrev domptör. Osökt associerar jag till Ingmar Bergmans kalkonfilm Smultronstället. Där huvudpersonen, i Victor Sjöströms gestalt, iscensätter sitt eget minne. Bergman lånar friskt symbolik från Buñuel och andra storheter.
I Konsumbutiken på bilden ovan (jag minns, där ser man, den som mycket större), utmed Barrsätragatan i Sandviken, jobbade min mamma, obekant för mig hur länge. I samma butik stod en ung, alltid glad och snäll, jänta med ett förnamn som börjar på D.
En åldrad D stötte vi ihop med inne på ICA i Sandviken för ett tag sen. ICA är och var konkurrent till Konsum, av princip handlade aldrig min mor där.
Det var Konsum, hennes mormor var en av initiativtagarna i Sandviken till startandet av ett arbetarklassen gagnande inköpsalternativ till skuldsättning i bruksbod, och inget annat som gällde.
Förutom sista åren av mammas liv när benen inte längre bar. ICA låg närmare bostaden än Konsum, det avgjorde saken. På Smedsgatan 7B fanns ingen hiss, mamma bodde högst upp och måste kånka på kassarna uppför många trappor.
Vi har träffat D en gång tidigare, då ett glatt återseende med igenkänningskramar. Men denna gång kände hon inte igen mig. Blicken skräckfylld när jag närmade mig henne mellan gondolerna. Som om en buse var på ingång.
Det hjälpte inte att jag presenterade mig med namn och allt, påminde om att vi känt varann ända sen Konsumtiden. Hon kände inte igen mig längre, jag var en främling. Vårt delvis gemensamma förflutna var som bortsopat. Svårt att ta till mig. Inte samma D.
Demens och senilitet skrämmer mig. Du går förlorad, traskar vilset omkring i dimmornas värld. Conny, jämnårig med mig och skulle snart haft födelsedag, slapp uppleva det. Cancern hann före.
Så pass skrämmande är hotet att jag inte kan låta bli att ofta släppa in det i medvetandet.
Samtidigt snabbt slå bort det faktumet att även jag skulle kunna hamna där, varför inte. Liksom flera vänner och släktingar.
Jag är med i en grupp på Facebook som regelbundet publicerar foton, väldigt ofta staden hedrande för att inte säga förskönande, på det Sandviken som en gång var. Jag reagerar på att min morfar föddes 1890. När vissa foton tas är han redan en medelålders man.
Långt tills att storken mot slutet av 1940-talet skall glida in över Bruket med mig. Vådan av att vara ett sladdbarn, så många hinner gå bort innan jag hunnit fråga dem en massa saker jag skulle vilja veta mer om. Så blir det inte nu. Case closed.
Nära Konsumbutiken, nästan granne med den, bodde mormor och morfar, rörsliparen. Mormor, denna ängel nedsänd till jorden av en barmhärtig Gud, brukade passa mig när mamma jobbade. Liksom bångstyriga hunden Sussi.
Mormor gick bort 1959. Jag hade inte hunnit fylla tio. Så förfärligt många år sen. Kan inte låta bli att minnas det. Som inpräntat och orubbligt, bortom regi.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar