Akademins ynkryggar

De intellektuella är blott pipor som makten blåser igenom, som Jan Myrdal en gång uttryckte det, han som skrev Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Och satte en ära i att beteckna sig själv som just en intellektuell, en fri intellektuell. Bortom lojaliteter och tillhörigheter. Som Jean-Paul Sartre och andra i den stora, västeuropeiska traditionen. Att vara en intellektuell är ingen avlönad anställning, det är en hållning, en livsstil. Ett engagemang.

De värsta piporna utgör akademikerna, klerkerna som någon kanske skulle säga, men tveksamt om jag skulle sätta likhetstecken mellan akademiker och intellektuell. I det senare lägger jag förmågan till kritisk reflektion och att kunna tänka självständigt. Akademiker är regeltillämpare, de lär sig traderande hur man ska göra, följa etablerade spelregler, visa lydnad mot den förhärskande, akademiska diskursen. Jag minns en betygsnämnd jag satt i för ett par år sedan i Upsala, en doktorsavhandling skulle bedömas, det eftersträvades ett majoritetsbeslut. 

Jag glömmer aldrig hur jag studsade till, när jag ankom Upsala hösten 1968 och som något av det första mötte Thorilds (bilden till vänster) avkylande devis: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Vilken besvikelse! Ack och ve. Jag som begivit mig till Upsala för att undkomma en förkvävande bruksmiljö, där man inte fick avvika från vad som ansågs rätt. Och så börja misstänka, att Upsala, lärdomens stolta stad, inte erbjöd något annat! Samma instängdhet. Då visste jag inte att Thorild, vid vars disputation i juridik Gustaf III närvarade (!) utan att den förre lade band på sig, utan drog på som alltid, var en fritänkare som hamnade på kollision med konsistoriet. Till slut skickade de i väg honom från Upsala, långt bort från Sverige. 

Många år efter 1968 fick jag äntligen tillfälle att besöka Thorilds grav i en liten idyllisk by utanför Greifswald, denna stad invid havet och de vita klippor man ser på Caspar David Friedrichs monumentala målningar och som jag kan känna svår längtan till, och lyfta på kepsen för honom. Insåg till slut hans storhet, frihetsaposteln som inte lät sig tämjas. Den frätande ironiske, sarkastiske och sällsamt välskrivande Thorild.

Per Unckel

I början på 1990-talet var framlidne moderaten Per Unckel utbildningsminister, en smått obegriplig utnämning. Han besökte en gång, en blixtvisit, Högskolan i Gävle för att förklara en universitetsreform som innebar större autonomi för lärosätena, som vore de privatföretag som skulle konkurrera med varandra på en marknad. 

Jag minns inte mer från Unckels besök i Gävle än att han pratade med munnen full med bulle, ursäktade sig med att vi skulle vinna tid om han åt samtidigt som han talade. Inte förstod jag, eller någon annan, vad han hade så bråttom till. Tillbaka till huvudstaden, kanske. Smulorna for ut ur munnen på honom. Det såg otrevligt och arrogant ut. Dåvarande rektorns blick uttryckte inte gillande, direkt. Även om hon fjäskade och smörade för ministern.

Att vi anställda fogligt gick med på autonomireformen, det förstår jag inte så här i efterhand. Utan någon föregående, kritisk diskussion. Myrdal, för att knyta an till honom igen, skrev en stimulerande bok som hette Den onödiga samtiden tillsammans med Lars Gustafsson, travesterande skulle kunna man kunna säga att flera av de villkorsförändrande reformer som genomfördes på den högre utbildningens fält var onödiga. Men de genomfördes.

Och så genomströmningssystemet. Betalt per studenthuvud. Glöm kvalitet, godkänn och släpp igenom, basera budgeten på detta. Drar mig till minnes absurda planeringsmöten: - Hur många kan vi räkna med att ta igenom på den här kursen, åttio procent, nittio? En gång drog jag, trött och irriterad, till med: - Kan vi inte göra som på lärarhögskolan i Bukarest, godkänna 102 procent?

Lägg till den individuella, som borde heta den personliga, lönesättningen. Med dess negativa, splittrande konsekvenser. Vilket satans påfund. Bort gamla lönegrader och löneklasser. Jag minns när jag skulle rekryteras till Högskolan i Gävle hösten 1991, det gällde att ta i med löneanspråken så det fanns något att förhandla om, oavsett kompetens och formell bakgrund. Rena hästhandlarfasonerna, sälja sig så dyrt som möjligt.

Lojalitet och rövslickande belönas. Till skada för verksamhetsutvecklingen och det interna samtalet, det samtal som lyser med sin frånvaro. Under alla mina år mötte jag inte en enda chef - chefer skulle vi ju också ha och otyget New Public Management, bort kollegialitet och de professionellas självstyre - som kunde hantera lönesättningen på ett transparent och respektingivande sätt. 

Summeringens tid för docent Ekstrand. Det jag främst tar med mig från alla år inom universitet och högskolor är inte studenterna och det fåtal bland dem som ibland kunde bereda mig glädje, eller till och med förvåna mig med oväntade uppslag, utan den stora följsamheten från piporna. Aldrig ett ifrågasättande, aldrig något motstånd. En hjord av beiga akademiker, fäaktiga. Ynkryggar.

En kort period runt 1967 - 1968 fanns en flammande idé om något annat: universitetet levde, det sjöd och diskuterades och opponerades och agiterades och appellerades. Jag är glad att jag fick uppleva det på plats. Decennierna därefter är ett enda stort mörker, en förflackning och brant nedåtgående period. Och det fick bara ske! Jag kommer aldrig att förstå mig på mina kolleger, deras fäaktighet. Det var ju inte bara arbetstid som gick, det var ju livstid. Och vad gjorde de av den - och med sig själva?

 Rudi Dutschke, studentledare vid Freie Universität Berlin