Skriv så att folk inte förstår!

- Keep it simple!
Så löd Chuck Berry´s rekommendation. Krångla inte till det. Enkelt och rakt! Hans musik var som ett framåtryckande expresståg utmed ett blankt spår. Full fart från första kontakten med strängarna.

Efter att jag, föregått av mycken vånda och tvekan från en som vuxit upp i ett hem utan akademiska traditioner, ankommit Upsala, lärde jag mig snart, eller snarare var det väl så att det var något jag förväntades och skulle lära mig av de akademiska grindväktarna, att vad som gäller för den akademiska språkdräkten är det rakt motsatta. Det får inte vara enkelt, det skall vara så svårt och krångligt som möjligt. Svårtillgängligt och inlindat. Ett språk för de närmast invigda. Genom att använda det, markerar man att man ingår.

För mig blev det omöjligt att ikläda mig denna språkdräkt, den passade mig inte. Det var ju som att medvetet göra sig oläsbar för en bredare krets. Och sådant belönades? Signalera att man tillhörde ett slutet sällskap? En akademisk kast? Ritualerna och ceremonierna inom akademin förstärkte denna känsla.

Stilgrepp som satir och ironi - förbjudna. Blinka åt läsaren och bjuda in denne till en gemensam upptäckt. Förbjudet. Roligt? Glöm det. Klacksparkar och dragningar? Jo, om du vill avfärdas som "ovetenskaplig". Som om trovärdigheten garanterades av tråkigheten.

Jag fick rykte om mig att skriva "journalistiskt". Framförallt efter min avhandling om facket som jag ansåg skulle kunna läsas av vanliga medlemmar, de utgjorde målgruppen i första hand för mig, inte andra forskare. Att skriva "journalistiskt" gav inga pluspoäng. Utmärkande för journalister är att så snabbt som möjligt hitta pudelns kärna, komma till skott, som att i ishockey gå direkt på mål. Akademiker, däremot, reserverar och garderar sig, kommer med förbehåll, värjer sig mot klarhet och entydighet. Avhandlingen var alltför klar och entydig, det gick inte att missförstå eller feltolka den. Den var som en smocka, den träffade LO-toppen.

Sedermera fick jag höra att jag skrev "essäistiskt", inte heller det med någon positiv klang. Trots att essän är en konstform som kräver gott stilistiskt handlag. Men enligt det dominerande vetenskapsidealet skall man inte skriva essäistiskt.

Jag minns ett plågsamt "medarbetaresamtal" - ett fåneri som infördes i samband med New Public Management, avskaffandet av kollegialiteten och tillsättandet av chefer - från senare år. Jag framförde till en av dessa urusla, olämpliga chefer som gick under benämningen "Ålen": - Jag vill inte kallas forskare, jag vill kallas författare. Forskare kan vem som helst bli, men inte författare. Hans ansikte speglade ingen större förtjusning.