Reeperbahn eller stenen i skon? Var blev drömmen om det autonoma universitetet av?

En av högskolorna och universitetens av staten ålagda uppgifter, förutom att det skall undervisas och forskas, är att det skall samverkas med det omgivande samhället. Tidigare hette det ”den tredje uppgiften”, numera kanske den första och viktigaste. Eliminerad är den vackra drömmen om det fria, kritiska universitetet som en gång närdes av oss rödskäggiga studenter runt om i Europa. Drömmen om det autonoma universitetet, en fredad oas i ett det instrumentella förnuftet och ekonomismens krassa samhälle. Bildung für alle, som en av de stolta parollerna löd.

Det kan tyckas självklart att skattefinansierade, statliga inrättningar skall vara till nytta för samhället. Staten och medborgarna vill väl få någonting för pengarna? Men dessa två begrepp, nytta och samverkan, är definitivt icke självklara, utan behöver problematiseras. 

Högskolan i Gävle, som jag tillhörde under många år, satte en ära i att samverka med det regionala näringslivet, verkade vara det som menades med ”samhället” och ingenting annat. Forskningsprojekt bedrevs i samarbete med och på uppdrag av Sandvik, Ericsson och andra mäktiga aktörer med feta plånböcker. Lägg till yrkesutbildningar för blivande mäklare, kurser betalda av branschen. Det hände att jag under föreläsningar inte kunde låta bli att syrligt undslippa mig något om ”rena Reeperbahn”. 

Aldrig någonsin att vi medarbetare kritiskt diskuterade vad som kunde eller borde avses med samverkan, eller om vi avsåg samma sak. Jag gjorde fåfänga försök på min institution att få till en sådan diskussion, det var inte särskilt populärt. Konsensus fick inte brytas, jag uppfattades som en avvikande röst som vägrade foga mig i vad majoriteten ansåg, utan att det hade formulerats.

I högskolestyrelsen, där jag satt som facklig representant, försökte jag ett par gånger kasta in Lars von Trier och det han sagt om att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”: irriterande.

Det väckte inget större jubel när jag föreslog att högskolan borde vara som stenen i skon i en tankemässigt och intellektuellt trögflytande region, inte bara stryka medhårs och bekräfta färdiga föreställningar och ideologier. 

- Kanske den bästa formen av samverkan är den som stör och upprör?

Jag möttes med kompakt tystnad. Fler än en av ledamöterna skruvade besvärat på sig, ordförandens blick närmast hånfull. Den konflikträdda rektorn såg ut som om hon ville sjunka genom golvet. 

Det hade varit roligare om frågan bordlagts, som om den stora frågan om högskolans mening, vad vi överhuvudtaget skall ha en högskola till, skulle bordläggas. Men kanske det som har skett i praktiken. 

Vid Högskolan i Gävle tillsattes en oförskämt högt avlönad ”samverkanschef”. Nota bene, utan att ett protestens ord hördes från de professionella medarbetarna, professorer och andra. Inte minsta knyst. Som vore de nöjda med tingens ordning, kanske inte vågar annat när New Public Management är förhärskande.