Mannen som masserade Himmler

                                                        Foto: Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Två män från världskrigen och folkmordens blodiga 1900-tal.

Två ansikten.

Jag fastnar i foton av dem, förmår inte slita mig.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig att dessa ansikten skall ha att säga mig.

Det ena tillhör Hitlers mest trofaste, åtminstone nästan in i det sista, vapendragare, Heinrich Himmler.

Avsmalnande ögon, pedantiskt välansad mustasch, ett anlete närmast skräckinjagande. Osympatiskt.

Det andra tillhör en man som blev, eller gjorde sig, oumbärlig för SS-ledaren. 

Massör med magiska fingrar, Himmler plågades av återkommande, svåra magsmärtor. Blott massören kunde, nästan likt en trollkarl, snabbt lindra hans besvär. Psykosomatiskt betingat? Oro i sinnet över allt djävulskt och mördande der Reichsführer satte i verket och ideologiskt försökte legitimera? Värre än idolen Hitler.

På olika foton förekommer den korpulente, närmast fryntlige, massören vid namn Felix Kersten. Prydlig i slips och kostym. Lite av Karlsson på taket över honom. Godmodig. Säkert obekant för en svensk publik. 

På ett foto från Finland betraktar han Himmler från sidan, denne i samspråk med någon. Vad uttrycker blicken? Skepsis? Förakt? Spefullhet? Outgrundligt vad Kerstens blick skvallrar om i detta obevakade ögonblick. Men inte är det hängivenhet. Snarare distans, han låter sig inte förföras, glöm genast associationen till Faust eller Gustaf Gründgens.

Under flera år fanns massören Felix Kersten till tjänst som livmedicus hos Himmler. Var med på resor när Himmler måste befinna sig nära Führern på den senares order. De åt ofta middag på tu man hand. Kom varandra nära, kanske stod Kersten Himmler närmare än någon familjemedlem. Omgivningen betraktade det hela med fientliga ögon. Man rivaliserade om Himmlers gunst. Även en sådan som Reinhard Heydrich, bödeln i Prag. Ett mordförsök planerades på Kersten.

Himmler utvecklade i närvaro av blott denne Kersten sin vision för Stortyskland, tog det till ett konkret och handfast plan. Läser man Mein Kampf får man sig en tröttande, fladdrande monolog till livs. Men här förs ett samtal värt namnet. Kersten skjuter in motargument, anför invändningar, blottlägger konsekvenser Himmler inte förmå se, massören så gott som hela tiden oförtröttlig och orädd. Himmler lyssnar noga och eftertänksamt, beaktar och ändrar beslut. 

Utan att frestas straffa Kersten, han verkar snarare behöva sin samtalspartner. Kersten tackar nej till att utnämnas till major inom SS eller professor, han anar att Tusenårsriket inte är något sådant, det kommer en rannsakningens tid efter Himmler och nazisterna. 

Kersten spelar rollen av en djävulens advokat, säger det som ingen annan vågar säga. Han har Himmlers öra. Och han lyckas därigenom få många frigivna, framförallt i de stunder när han med sin behandling befriat Himmler från akuta plågor och den senare lättad kan andas ut. 

Kerstens insats när det gällde de vita bussarna med transporterande av tusentals befriade koncentrationslägerfångar, även judar, var betydlig. Himmler hade givit med sig, till och med vad gällde just judar. 

Samtalen är extremt intressanta, platt uttryckt. Aldrig förr har den omnipotenta herraväldesvision nazisterna styrdes av blivit så tydlig och klar. Kersten nedtecknade varje dag ordagrant vad som sades mellan honom och Himmler, utan att ha tillgång till en bandspelare. Det visste Himmler. 

Tilliten är stor. Han låter till och med Kersten få ta del av Hitlers sjukjournal, där misstanken om framskriden syfilis med svåra konsekvenser för den sjukes förmåga att omdömesgillt agera formuleras. Invasionsplanerna för Sverige avslöjas också för Kersten. Som övertygar Himmler om att lägga dem på is.

Fram till nu har dokumenten varit väl skyddade och okända. Kerstens son öppnar dem. Och vi gives som aldrig förr en unik inblick i hur det mer artikulerat tänktes inom den högsta ledningen. Kritisk källgranskning nödvändig, såklart. Ibland spekulerar nog Arno Kersten friskt i hur fadern kände sig, det blir efterhandskonstruktioner. Liksom tårarna i den lättrörde Himmlers ögon. 

Man grubblar som läsare förstås mycket över denne Kersten, tidvis bosatt i Sverige och gick bort 1960, hans personlighet och hur han stod ut i den totalitära maktens innersta boningar. Han fick höra mycket, också om gräsligheterna i öst. Men han besökte aldrig Auschwitz tillsammans med Himmler, det förekommande ryktet är falskt. Sonen är mycket angelägen om att styrka detta. Och det förstår man.

Tjänar alltid ändamålet medlen? Det kan man fundera över men Kersten ärades efter kriget för sina hjälpande insatser, även av staten Israel. Dock icke Sverige, konstaterar sonen bittert. Och Kersten var aktiv i de trevare mot slutet av kriget som togs i syfte att åstadkomma en separatfred. Himmler trodde han kunde rädda sitt eget skinn. Lönlöst. Endast ampullen återstod för förintelsearkitektens del. 

Man bör tillfoga att Kersten ger en nyanserande bild av vilka som ingick i det svarta SS med sin dödsskallesymbol, byggd på sammanstrålandet med alla dem som i strid ström sökte audiens hos Himmler. Där fanns både intelligens och intellektualitet, men det gör bara det hela ännu mer fasansfullt. Vi vill ju behålla demoniseringen, att alla var råskinn och förbrytare, enklast så. 

Denna bok kommer förstås att översättas till tyska. Den utgör ju inget mindre än en sensation, och Arno Kersten torde kunna räkna med att uppsökas av minst hundra tyska journalister i Hälleforsnäs. 

Tredje Riket. Never ending story. 

Boken

SS-ledaren Himmlers innersta hemligheter

Livläkaren Felix Kerstens okända anteckningar.
Av Arno Kersten, Vaktel förlag.