Maktens cyni(S)m

 Foto: Aftonbladet

Den oförliknelige Gunnar Adler-Karlsson är sedan många år min djupt avhållne vän och inspiratör. En gång talade jag i en recension om honom som ”Mannen på ön”. Dels för att han, lyckosten, äger ett hus uppe i Anacapri, inte så långt från Axel Munthes San Michele, svindlande utsikt mot blått hav och, kanske men man kan aldrig vara säker, för evigt slocknade vulkaner. Men också för att han med sin intelligens och utblick härskar i ensamt majestät, som en ensling på det kritiska förnuftets ö mitt i det korrektas hav. 

Vi har varit oeniga om vilka det är som når de högsta positionerna i ett samhälle. Hur man ska se på det. Enligt Gunnar, med den biologiska bias som kommit att prägla hans samhällsreflektion, sker något slags naturligt urval i ett samhällssystem. Det är de bästa och smartaste som ofrånkomligt blir makthavare. Här råder inte den medelmåttans chefstyranni som jag har observerat, och haft på huden, inom högskoleväsendet efter att otyget New Public Management infördes. Nå, jag håller inte med Gunnar. Enligt mig återfinns de skarpaste, de mest intelligenta, bland dissidenterna, de som avstår makt. 

Förundrad, allt mer förstämd, har jag bevittnat turerna runt den socialdemokratiska arbetarrörelsens, både ”arbetare” och ”rörelse” borde för övrigt strykas om man inte har en fallenhet för besk ironi, makthavare. Det tjatiga exemplet Mona Sahlin, med sitt återkommande snyltande och ljugande, är bara en. Jag har dem även på nära håll, där jag dväljs i Staden vid havet. De pimplar champagne och käkar flotta middagar på skattebetalarnas eller medlemmarnas bekostnad, de vräker sig, skulle min mor sa sagt. 

Är dessa förespråkare av jämlikhet och skyhöga skatter korrumperade, eller har de ”bara” råkat gå vilse, bländade av det tjusiga liv som de plötsligt har inom räckhåll? Nä, inget ursäktande. Klart de är korrumperade! 

Vad kommer först. Korrumperar makten, eller är det korrumperade figurer, åtminstone in spe, som armbågar och myglar sig fram till köttgrytorna? Osökt går tanken till Jan Myrdals porträtt i  Myglaren (1967) och Karriär (1975). Myrdal som inifrån, som bekant, kunde studera det socialdemokratiska etablissemanget. 

Politiken och fackföreningsrörelsen, minns i det senare fallet Kommunals förbundsledning och hur de förment förtroendevalda skrupelfritt använde de lågavlönade medlemmarnas avgifter, möjliggör bekväma organisationskarriärer med vidhängande privilegier. Något som man annars inte kunde få. Jag vill minnas, från när jag var fackföreningsforskare, att det var Ilja Wechselmann som en gång i tiden drev tesen att det är det välbeställda livet som lockar människor att göra sig till företrädare för andra. Inga ädlare motiv, inte att man känner sig kallad eller vill uträtta något. 

Väl i toppen glider man in i en bubbla, isoleras från medlemmar och väljare. Omges, jag kan inte tänka mig något annat, av usla rådgivare som saknar fingertoppskänsla och omdöme. Lika korrupta de.

Makten berusar, så är det. Men jag vill lägga till den cynism som utmärker dessa S-märkta organisationskarriärister. Cyniskt tar de för sig, utan att låta sig hejdas, när chansen finns. Som om de fullkomligt saknade skam i kroppen, förutom inre kompass. Skylla ifrån sig eller klämma ur sig usla bortförklaringar är legio. Eller försöka sig på en pudel, när inget annat fungerar. Det gjorde Kommunals Annelie Nordström inför öppen ridå. Patetiskt och pinsamt så det förslog. Vad hade hon inbillat sig?

Jag mår illa över de korruptas framfart, denna maktens cyni(S)m.