Efter att poeten Robinson Jeffers mottagit ett stort arv som gjorde honom ekonomiskt oberoende, flyttade han till den amerikanska västkusten, närmare bestämt till Carmel. På den tiden en ödslig plats, inget nedslitet tillhåll för beatnicks och kändisar, turister och surfare. Jag har hyst en plan om att besöka Jeffers hus, liksom jag skulle vilja vandra omkring på det mytomspunna Berkely´s campus, men jag inser att det aldrig kommer att ske.
Jeffers, med det förpliktigande förnamnet, vände med pengar på kontot den föraktliga civilisationen ryggen, skrev vidunderlig och svindlande poesi. När jag läser kan jag omslutas av evighetskänsla, känslan av något som är större och mer varaktigt än vi människor med vår snöpligt korta stund på jorden. Känslan av oföränderlighet, enär klippor, vågor och skyar består, medan vi människor kommer och går. Vi är bara mycket tillfälliga och inte särskilt väluppfostrade gäster, utan oss skulle planeten ändå bestå. Med tanke på klimatet kanske det vore det bästa om vi bara försvann.
Samma känsla som när jag besökte vännerna Gunnar och Marianne på Capri. Att sitta däruppe på Anacapri, där de har sitt hus, och blicka ut över vågorna, på andra sidan det blå havet vulkanen Ischia. På sätt och vis en förminskande känsla, men därför inte otrygghetsskapande. Det jag ser, om jag vågar släppa in vyerna, är det som kommer att finnas kvar efter mig, vart jag däremot tar vägen, det visar sig. Men jag lär inte återkomma med en rapport om hur det är. Det är problemet med den förbaskade döden, förutom att den antagligen varar mycket länge, att ingen återrapporterar så man kan fatta ett beslut om hur förhålla sig: skjuta sig omedelbart eller härda ut och göra det bästa av jordavandringen.
När jag föreläste på Västbanken, likaså i Egypten, hörde jag talas om sådana som längtade efter att bli martyrer, Jag hade velat prata med någon av dem om varför de inte känner dödsskräck, om det nu förhåller sig så. Kanske de är skickliga på att förtränga, som alla vi andra.
Evighetskänslan kan också infinna sig varje sommar i Danmark, när vi vistas i det skimrande Krøyerland, ett ljus som ingen annanstans. Vinden som smekande stryker genom det mjuka gräset, det oceaniska Vesterhavet borta vid horisonten, aldrig tyst och stilla.
Politiken må vara för min del, det är ett avslutat kapitel. Allt vad samhällsengagemang innebär, förutom skrivandet. För det mesta kurar jag i min slitna fåtölj med datorn i knäet, går motvilligt ut för att handla mat. När den där Sjöberg äntligen ringer från Postkod, pengarna är fixade, gör jag bums en Robinson Jeffers.
Nordjylland - her kommer jeg!
Robinson Jeffers, foto: Edward Weston
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar