Inifrån Stadsbiblioteket i Göteborg, nedsjunken i en av de bekväma fåtöljerna med datorn i knäet, skådar jag ut mot Stadsteatern. Affischer signalerar att de spelar Körbärsträdgården med den smått förbryllande eller kanske fyndigt fångande, om man är förtrogen med pjäsens handling, underrubriken Vår tid är nu. En gång var jag förtjust, för att inte säga betagen, i Tjechov. Onkel Vanja. Tre systrar. Minns uppsättningar med skickligt uttolkande skådespelare som Lena Granhagen, Toiwo Pawlo och Keve Hjelm. Vari bestod förtjusningen? I vemodet, var det den vemodiga sidan i min personlighet som anropades och eliminerade all kritisk reflektion, jag som tidigare aldrig kunde se teater utan att ha de ideologiska glasögonen på? Klassmässigt var ju dessa gestalter, socialt på nedgång och på väg att berövas det privilegierade livet, hos Tjechov ingenting jag hade något gemensamt med. Lidande överklass - who cares? Får de inte bara vad de förtjänar?
Vad med det allmänmänskliga, bortom snävt klassperspektiv? Den bitterljuva saknaden efter det som var. Sorgen över det som förändras, därmed förloras. Vägran att inse att det måste komma ett efteråt. Obönhörligt. Vi kan inte stanna i det som är.
I mer än tjugofem år har vi känt varandra, den man jag besöker på åldringsboendet i Dicksons Hus i Örgryte. Så mycket roligt vi gjorde tillsammans under dessa år. Nu är det efteråt men vi kan inte prata om det som var, minnas tillsammans och fylla i åt varandra, som när jag träffar ungdomskamrater och vi reser bakåt, både skrattar och känner hjärtat fyllas av nostalgisk värme. Den här gången är det bara jag som minns. De minnesbilder jag framkallar väcker ingen som helst reaktion, det är som om allt är bortraderat, borttaget.
När jag med tunga steg promenerar från Örgryte in mot staden, passerar Rondo där Lena Philipson spelar hela våren 2017, och Liseberg, minns jag plötsligt när Bush skulle komma till Sverige i samband med EU-toppmötet 2001 och det samlades till ett protestmöte i Göteborg. Vi gjorde ett framträdande på lördagskvällen inför en stor publik bestående av mestadels ungdomar. Efter en kort stund, när de lyssnat till oss, tröttnade de och avlägsnade sig, vände oss ryggen, vi fick ingen kontakt, det hade inte gått många minuter, de uppfattade oss som oangelägna, två gamla stofiler som satt där och surrade. I detta fall är jag glad att det definitivt är efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar