Ingen medborgarlön utan en samhällsvision

Mr Medborgarlön i Malmö

1999 begav jag mig, kraftigt förkyld och febrig, ned till Lund för att på anrika Akademiska Föreningen, där de stora elefanterna dansat, debattera medborgarlön med en mycket konventionell, för att inte säga fyrkantig, professor i nationalekonomi. Jag har glömt bort professorns namn, jag har för mig att han var rådgivare till Carl Bildt och således en som direkt tjänade den politiska makten, och jag minns inte heller att jag gjorde någon vidare insats. Men debatten, där vi i våra positioner förblev långt ifrån varandra den borgerligt ideologiskt anfäktade professorn och jag, inspirerade till bildandet av Folkrörelsen för medborgarlön, en av initiativtagarna den kloka, oförtröttliga eldsjälen Kicki Bobacka. En förening som kom att föra ett tynande liv och aldrig fått någon politisk betydelse.

1995 hade jag publicerat Den befriade tiden: om arbete och medborgarlön och 1996 uppföljaren Arbetets död och medborgarlön: En essä om det goda livet. Två böcker om medborgarlön, den senare försedd med en ganska primitiv uträkning, utifrån nationalräkenskaperna, om hur en generell reform skulle kunna finansieras, jag ville visa på att det faktiskt var ekonomiskt möjligt. Trots att kolleger inom ekonomiämnet varnade för dylika beräkningar, de menade att är man inte överens om utgångspunkterna för hur en sådan skall göras, blir det omöjligt att resonera. Men jag fann ändå en poäng i att göra det. 

Jag hade som övertygad marxist ända sedan de röda studentåren i Uppsala, med arbetsvärdeläran som ett teoretiskt rättesnöre, jag var ju en flitig läsare av Kapitalet, och släpandes på den mentala barlasten från min uppväxt i Sandviken om att ”man måste göra rätt för sig”, fram till dess varit en anhängare av det som sedermera kom att kallas arbetslinjen. Arbetet och endast arbetet gör människan till människa, ger henne värde och existensberättigande. Visserligen var jag förtrogen med Karl Marx svärson Paul Lafargues uppfriskande, löneslaverikritiska pamflett Rätten till lättja, men den rubbade inte mitt tänkande. Jag satt fast i vänsterortodoxi. Och i arbetsmoralism.

Jag var en ingrodd tankefigurs fånge, denna dominerande figur behövde utsättas för kritisk och hårdhänt granskning. Efter en mycket intellektuellt och tankemässigt produktiv vistelse som gästprofessor vid Freie Universität i Berlin hösten 1993, skildrad i den melankoliska Nätternas natt (1994), lämnade jag arbetslinjen. Det var som om jag under dessa höstmånader, inte så många år efter att Muren fallit, hade suttit på första parkett på den centraleuropeiska teatern och insett att något annat måste till för att hålla samman samhället, det kunde inte arbetslinjen göra. Så min ingång till medborgarlönen var det krackelerade samhällsbygget, med ett växande antal långtidsarbetslösa och avhängda (i dag talas det om prekariatet), demokratin hotad på sikt. I forna DDR letades syndabockar och anslöts till auktoritära rörelser, som om stalinismen och dessförinnan nazismen aldrig bott på tysk mark. Historien var som bortblåst.

Jag vände, från att ha varit en tämligen oreflekterad och spontan motståndare till medborgarlön, som jag hört om från danska kamrater, bland dem politologen Erik Christensen som så småningom försökte lägga fram en gedigen avhandling i tegelstensformat om borgerløn men hindrades av det akademiska etablissemanget, och kände till via vännen Gunnar Adler-Karlsson, till att bli anhängare. Det enda alternativet. 

Argumenten för en generell medborgarlön samlade jag i Den befriade tiden, uppslaget till boken fick jag efter att under en föreläsning för hälsopedagoger ha testat idén och mött starkt och upprört motstånd från auditoriet: - Vansinne! Man kan väl inte få betalt utan att göra någonting! Det blev nödvändigt att samla ihop argumenten för och i samma veva bemöta dem mot.

Jag kom att resa, i samband med att böckerna publicerades och ännu mer efter en stort uppslagen och hyllande recension i Expressen av Nina Lekander, land och rike runt för att debattera medborgarlön, även med en sådan som AMS generaldirektör som var mäkta förgrymmad på mig och mina ”griller”. Jag mötte många människor, arbetslösa och nedtryckta, berövade sitt människovärde. Det kändes många gånger, och det var förstås en bra känsla, som om idén om medborgarlön ingav människor mod och gav dem självrespekten tillbaka. Filosofen Ernst Bloch talade om vikten av upprätt gång, människan måste gå upprätt, medborgarlönen upprättar gången. 

Man ”fick” finnas till, trots att man var arbetslös och tillhörde dem som nyliberala, cyniska debattörer såsom sociologen Lorentz Lyttkens, tidigare leninist, och andra föraktfullt kallade ”de tärande”. Även uttryck som "bidragsmissbrukare" och "snällism" förekom i det offentliga samtalet. Debattörerna antydde, och mer än så, att föga livsdugliga hölls under armarna med samhällets bidragssystem, de borde tvingas ta sig i kragen och rycka upp sig. 

Noteras kan, att LO under en period drev en reklamkampanj på bussar och annorstädes: Arbete ger frihet. Innan någon upplyste LO-toppen om att formuleringen tidigare förekommit i mindre trevliga sammanhang...

Jag föredrar att prata om medborgarlön framför basinkomst. Det förra signalerar något mer offensivt och individen uppresande - man äger kraft och rätt i och med att man är en medborgare - än det senare som låter som ett bidrag eller allmosa, typ socialbidrag eller något liknande. Som om det primärt handlade om pengar och inte om ett samhällsengagemang, och -ansvar. Frågan förminskas, jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga, att den trivialiseras. Den laddas inte med potentiell sprängkraft på det sätt som termen medborgarlön gör, den snarare ofarliggörs, och vi riskerar hamna i en försnävande diskussion om ekonomisk nivå. 

Inget fel i en sådan diskussion i och för sig, som just nu pågår på olika ställen runt om i världen, men den räcker inte. Diskussionen måste ha ett inslag av överskridande av det som är, se bortom det. Vad är medborgarlönen medlet till, vad kan den medverka till att förverkliga? Vad framträder i förlängningen, om vi föreställer oss att medborgarlönen har dynamiska och frigörande effekter? Vilka sådana måste och vågar vi tro på för att kunna plädera för medborgarlön? "Varje människa är en konstnär", hävdade den tyske konstnären Joseph Beuys. En positiv människosyn, där människan betraktas som en kreativ och skapande varelse - en människosyn som medborgarlönen måste vila på och ta sin avstamp i. Bort omyndigförklarande och kontroll!

Ett basinkomstparti - således väljer grundarna termen ”basinkomst” - håller på att bildas, jag var involverad i ett tidigare skede, men är det inte längre. Varför? Jag, som har kallats ”Mr Medborgarlön”, borde väl känna mig förpliktigad? Om nu tiden är mogen. 

Medborgarlönen, eller basinkomsten, kan enligt min mening inte drivas som en enskild fråga för sig, den måste förses med ett sammanhang, en kontext som den utgör en central del av, det vill säga ett samhällsprojekt. Den måste vara en av grundstenarna i ett sådant, utifrån den avgörande frågan: vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle baserat på lönearbetet och tvånget att försörja sig och att tvingas stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande, eller vad? Jag vill omedelbart understryka, att för mig har medborgarlönen aldrig varit någon utopi, jag har alltid hållit den för att vara en realistisk vision och möjlig att förverkliga - om den politiska viljan och kraften finns. Men bara om vi samtidigt håller liv i samhällsreflektionen. Och det måste finnas en samhällelig kraft, eller krafter, som kan driva frågan. Annars hamnar vi i idealism.

Något dylikt samhällsprojekt, som idé eller i praktiken, existerar inte i dagens Sverige - jag bortser från Löfven och kompanis upprepade besvärjelse om "den svenska modellen" - som fortlöpande faller sönder, med en politisk ledning som är frånvarande och oförmögen. Efter att en massinvandring tillåtits, nationalekonomen Tino Sanandaji har skrivit insiktsfullt om detta, har landet att hantera mycket allvarliga integrations- och försörjningsproblem. Det är, som jag bedömer det, inte ett gynnsamt läge för att driva frågan om en medborgarlön/basinkomst. Och det befarar jag det parti som avser att ställa upp i nästa års val kommer att tvingas erfara. Självfallet skulle man kunna vända på det, hävda att läget kunde inte vara bättre, eftersom det är ställt på sin ytterst kritiska spets, men det kräver en argumentation som tidigare inte erfordrades. 

Från LO-borgen skickades ganska nyligen ut ett förslag om lägre löner för nyanlända, för att de, tror man, lättare skall kunna komma in på arbetsmarknaden. Det är blott en from förhoppning, i bästa fall. Arbetslinjen skall med andra ord fortsätta att gälla, nu kopplad till skapandet av en underklass - med fackets goda minne. Men även arbetslinjen förutsätter en kontext, ett samhällsprojekt. Den kan inte sväva fritt, som något heligt i sig. Och den låter sig inte förenas med nyliberalism, globalisering och marknadsfundamentalism. Något annat måste till. Det existerar i dagens situation ingen politisk kraft som kan bära detta ”något annat”. Det pågår ingen som helst diskussion om vad det skulle kunna innebära. Medan kriget mullrar runt hörnet.

En gång beskrev jag mig själv som en samhällsvetare utan samhälle. Det gäller ännu mer i dag.