So much for creativity?

Leif Nylén, foto: Lennart Isaksson, DN

Det var många år sedan. Men plötsligt befinner jag mig återigen i det lilla huset invid vattnet i Solna, det flyter upp från det undermedvetna, bortom vilja och kontroll. En tät, cigarettröksimpregnerad, atmosfär genomsyrad av två skapande människors närvaro. 

Leif Nylén, mannen bakom trummorna i Blå Tåget, skrev Staten och kapitalet. Och tillbakablicken på 60-talets experimentella konstscen: Den öppna konsten (1998). Louise Waldén med stilistiskt väluppfostrade böcker.

Den framlidne Nylén skrev en gång om Eldkvarn att det var omöjligt att på förhand veta hur en konsert med dem skulle komma att gestalta sig. 

Antingen så dök grabbarna från Broadway i Peking upp på scenen som om de tagit sig dit med hjälp av färdtjänst, det var ryckigt och ojämnt och haltande och de kom liksom aldrig till skott.

Eller så exploderade konserten redan i inledningen, bandet dundrade i gång och därefter ångade det bara på, med frenesi och speltyngd. Men några förhandsgarantier kunde inte lämnas. Eldkvarn ena gången var inte samma Eldkvarn den andra.

Kreativiteten är ingen tjänarinna, hon tar inte nådigt och hukande order från någon, låter sig varken beordras eller administreras fram. Ibland tjurar hon och håller sig undan, men plötsligt behagar hon dyka upp, utan att man fattar hur det gick till. 

Det är bara att vänta, det är väl det forskarna kallar "inkubationstid". Strindberg visste det redan långt före de akademiska forskarna, när han varnade för att klistra sig kvar vid skrivbordet och envist "vrålrunka". 

Bättre lägga undan pennan, ta en promenad och visa kreativiteten vederbörlig respekt. I hopp om ett snart återseende.

Kanske borde biljettpriserna till Eldkvarns konserter sättas efter konsertens avslutning, när man vet vad man fick? Det innebär lägre pris för färdtjänstkonserterna, högre för den explosiva varianten.

Den förblindade, ännu vanligare på Lundells konserter, publik som betalar höga biljettpriser och jublar oavsett kvaliteten på framträdandet, har förstås aldrig tänkt den differentierande pristanken. 

Jag har aldrig förstått mig på denna publik, söker den något slags bekräftelse och i så fall på vad? Oföränderlighet?

Jag minns när jag sista gången hörde forne rockrebellen Lundell live, det var en augustikväll
i Ljusdal för några år sedan. Sången dränktes effektivt av kompbandet, det gick inte att höra texterna, de som är centrala hos Lundell. Publiken lycksalig ändå. 

Själv tänkte jag, medan jag lomhörd vacklade ut efter konserten: aldrig mer betala dyra pengar för Lundell live. Mannen bakom det famösa yttrandet: En inställd spelning är också en spelning.

Drar mig också till minnes en tämligen färsk Stoneskonsert jag såg i TV, risigt ljud och missar från Richards och Wood. Men publiken gav likafullt stående ovationer rakt igenom konserten. Tjoade och viftade med armarna.

So much for creativity?