Grundtrygghet i stället för tiggeri

Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se. Aldrig ett bröd från Frälsningsarmén, eller ett ord från Clarté. Poeten som var mager om benen, Nils Ferlin, fritt citerad. 

Fattigdom kan inte förbjudas, framhålls det när det protesteras mot det tiggeriförbud som civilministern antytt kan komma.

Det handlar från socialdemokratins sida om ingenting annat än opportunt röstfiske, med utebliven risk- och konsekvensanalys. Aktuella opinionsmätningar visar att en majoritet av svenskarna är för ett tiggeriförbud. Och det sargade S har inget annat val än att haka på. I annat fall tappas ännu fler väljare till SD. 

I Avesta, som jag besökte häromsistens, når SD nära nog 20 procent i mätningarna och är näst största parti. Många av de tillskyndade är sannolikt tidigare socialdemokrater som tröttnat på sitt parti. På de forna, röda bruksorterna, där socialdemokratin tidigare varit ohotad och nästan allsmäktig, skördar SD stora framgångar. Icke minst i Gävleborg. 

Jag ger aldrig pengar till dem som sitter utanför butikerna med sina pappersmuggar. Jag anser inte det vara rätt väg att gå – allmosans som bara förnedrar och befäster. Bortsett från organiserat tiggeri och kriminalitet är jag dock smärtsamt medveten om att det finns människor som tar sig hit från Rumänien och Bulgarien som verkligen måste tigga. De har inget annat val. Och det gör mig ont att se gamla kvinnor sitta där med sina muggar. Mödrar och mormödrar. Men inte ett ord från FI eller feministerna, vad jag vet.

Länderna som tiggarna kommer ifrån har fått miljarder i stöd från EU:s strukturfonder, brukar det anföras. Men dessa pengar når inte de behövande. Hur stor del som hamnar i fickorna hos korrumperade politiker och myndighetspersoner vet vi inte, men säkert åtskilliga euron. 

Människor ska inte behöva lämna familjer och barn för att sitta utanför ICA i Avesta och tigga. Och det går att lösa. Handen på hjärtat: att ropa på arbete och utbildning som problemlösning är meningslöst och leder ingenstans. Vilka arbeten och vilka skall utbildas till vad? Det är bara att inse att vi talar om människor som ingen frågar efter, som ingen vill ha och helst skulle vilja bara försvann från jordens yta, det är den bistra sanningen, studera Europas historia och hur romer behandlats. 

Att skriva avtal med länder fortfarande färgade av stalinismen, och med ett belastande historiskt arv vad gäller de tiggande, tjänar inget till. Dessa avtal kunde lika gärna skrivas i vatten. Det blir bara tomma ord.

En medborgarlön, kallas av andra basinkomst eller grundtrygghet, skulle i detta fall, på strikt humanitär grund, kunna införas. Nivån kan vara låg, den månatliga genomsnittsinkomsten i dessa länder är ju mycket låg. (Rumänien tillhör bottenskiktet i Europa.) Kanske handlar det enbart om någon tusenlapp per individ i grundtrygghet per månad. Sammantaget skulle det inte kosta mycket. Kaffepengar för det EU som strör pengar omkring sig. Ofta på svårmotiverade, för att inte säga vettlösa projekt.

Det viktiga blir att se till att pengarna når direkt dem som skall ha dem, kontroll krävs. Och bindande överenskommelser måste ingås om att grundtryggheten utgår enbart om man stannar kvar, den fria rörligheten begränsas därmed. Behöver följas upp. De praktiska, administrativa problemen går att lösa. 

Förmodligen utlöser förslaget ilska av annat skäl än det som rör den tekniska genomförbarheten: skall man få pengar, utan krav på motprestation?! Den som icke arbetar, skall icke äta. Skall hjälplösheten institutionaliseras? Är inte medborgarlön i detta fall också ett slags allmosa? Men vilket är alternativet – i detta fall? Få höra! 

Förslaget kan knappast moderländerna ha något att invända mot. Kritik och påtryckningar från andra EU-länder slipper de ju i och med detta. Och själva gör de ju inget.

Med införandet av en ekonomisk grundtrygghet behöver ingen från Europas fattigaste länder längre ta sig till det avlägsna Avesta. Och ingen behöver mer irritera sig på dessa med mugg.