Det vassa förlaget i Lilla London

I Mina delade städer avslöjade jag att jag förknippar städer med melodier, hör jag ett stadsnamn, tonar genast en melodi fram. Göteborg kopplar jag inte ihop med Håkan Hellström, skall genast tillfogas. Snarare med Sonya Hedenbratt, Nynningen och ännu mer Nationalteatern, be mig inte reda ut varför. 

Lilla London. Kålleboda bör man däremot inte säga, om jag förstått saken rätt. Det finns gränser även för den godmodiga göteborgshumorn. 

Jag har checkat in på mitt favorithotell sedan några år, det utomordenligt trivsamma Spar i Majorna. Den stadsdel där man förr kunde se Kent Andersson vandra utmed gatorna, plastpåsen med manuskript i handen. Sedan länge tillhör han skuggorna, liksom Cederhök, Totta och andra som gjorde en kvardröjande skillnad under jordavandringen. 

Detta Göteborg, som de senaste åren skakats av gängkrig och skjutningar, tillhör mina absoluta favoritstäder och har gjort så ända sedan jag var barn. Stockholm, beläget på fel kust, har jag däremot inte mycket till övers för. Göteborg besöker jag minst en gång varje år. Förutom att vi passerar här på natten till midsommardagen varje sommar, för att ta färjan till Frederikshavn och det väntande Krøyerland. 

När Stena Jutlandica lägger ut från kajen, lättar det i sinnet. Jag längtar annexet där jag sitter och skriver om förmiddagarna med datorn i knäet, längtar höra Vesterhavet brusa borta vid horisonten, längtar låta blicken följa kretsande örnar högt uppe i skyn. 

Som student och ung doktorand i sociologi fanns det ett förlag som jag och mina radikala kamrater satte framför alla andra: Korpen. Där härskade den legendariske Gert Nilson, han som skrev en okonventionell avhandling i sociologi som det blev akademiskt ståhej omkring. Så kunde väl ändå inte avhandlingar se ut! Och vilka ämnen sedan, bland dem Hylands Hörna! Var det verkligen seriöst?

Korpen gav ut litteratur som inget annat förlag, litteratur balanserande på gränsen mellan konst och vetenskap, tankestimulerande litteratur. Och på Korpen fanns Johan Asplund, den välskrivande, litteräre sociologen. (När en kritiker en gång skrev att jag näst Johan var den mest litteräre sociologen i Sverige, glänste jag i flera dagar). Den styve stilisten, när det vanliga annars är att samhällsvetare inte kan skriva, de kan skatta sig lyckliga att det inte delas ut stilpoäng. 

När jag fick min första bok utgiven på Korpen, Eolus & Herakleitos (1993) hamnade jag i ett lyckorus. Det blev inledningen till ett mångårigt samarbete med Gert Nilson, tillika en mångårig vänskap (en mer varmhjärtad och generös vän än Gert kan man inte ha). Vi höll kontinuerligt kontakten, talades vid på telefon så gott som varje vecka, det var alltid Gert som ringde upp. 

Vi gjorde så förbaskat mycket roligt tillsammans: på Göteborgs konstmuseum, stadsbibiblioteket i Göteborg, Valand, en projektverkstad i Haga, Dals Långed, Trollhättan, Kulturhuset i Stockholm, Nollendorfplatz i Berlin - för att bara nämna ett axplock. Föreläsningar, workshops, upptåg. Många skratt. Full fart på den snacksalige och maniskt kreative Gert, som alltid. Han som förespråkade infinita spel och lekar, där man inte på förhand kan veta var man ska hamna, var det ska sluta. Livet som ett äventyr, ett konstverk, ett pågående sådant. 

Gert - den oförliknelige projektmakaren. Ständigt nya projekt på gång. Tillsammans startade vi nätverket VMEK, akronymen efter min bok om Joseph Beuys, Varje människa en konstnär, trycktes 2015 i en tredje upplaga. Vi erbjöd möjligheten att registrera sig som legitimerad livskonstnär, många passade också på att göra det.

Gert kunde inte leva utan sina projekt, det var en passionerad livsstil och det viktiga var att dra i gång dem, det viktiga inte att slutföra. Idéstadiet var det avgörande. Ingen jag känt har varit så idérik som Gert, det bubblade hela tiden. Han levde sina projekt.

Till min glädje förvaltas arvet efter Gerts tid på Bokförlaget Korpen av David Karlsson.

Ett avgörande skäl att resa till Göteborg denna gång är att besöka Gert. Men även Jan Milch, alltför självständigt intellektuell för det trångbröstade universitetet, den beläste Jan en av Guds gåvor till mig. 

Och när jag om söndag lämnar för att i juni snabbt svischa förbi: gråt inte för mig, Göteborg!