Bild: Gunnar Perssson
Den österrikiske författaren Thomas Bernhard, han med en säregen interpunktering, samme man som djupt och innerligt avskydde sitt fosterland, ansåg det vara ett nazibrunt sådant, med direkt förskräckliga och föraktliga undersåtar, var en mycket rastlös människa, om man får tro levnadsberättarna.
Väl i Wien längtade han landet, väl ute på landet längtade han tillbaka till Wien, väskorna ständigt packade, det underlättade skytteltrafiken mellan boplatserna. Vad han flydde från, man kan ju misstänka att det var en flykt det handlade om, visste han bara själv, kanske. Från sig själv flyr man ju inte så lätt, för att låta klichéaktig.
Jag tittar på den mångsysslande, danske bonden Frank Erichsen i tv-programmet Hundra procent bonde och blir bara så trött. Aldrig en lugn stund, ständigt håller han på med något, fixar till ett staket eller påtar med något i trädgården. Aldrig tar han sig fem minuter i lugnan ro med en kaffekopp i näven, i varje fall inte när kameran är på. Han påminner mig om min salig far, som aldrig kunde sitta stilla. Alltid var det något som skulle ses till, eller plockas med.
Jag har själv tillhört de rastlösas sällskap, det sällskap som aldrig unnar sig en rast, kanske är det en form av självbestraffning. Fick spader av att inte vara i gång med något, det värsta av allt en badstrand i solen, där man förväntas timme ut och timme in ligga på en filt med solbrillor på. Men efter en livshotande sjukdom och vidhängande, tålamodsprövande behandling har det ändrat sig med min rastlöshet.
Jag minns en gång inför en röntgenundersökning, jag skulle dricka kontrastvätska och denna måste inmundigas under viss tid, fick inte sväljas för fort. Plötsligt slutade det krypa i byxorna, jag mådde bra av att bara sitta där på en obekväm stol i väntrummet, inte ens en bok att sjunka ned i eller block att notera i, rastlöshetens epok var med ens över. Och det har jag sedan fortsatt att odla, att göra ingenting som jag kallade det i Livbok. Det som hände, snarare icke hände, i väntrummet var ett genombrott.
Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig. Så för en man uppvuxen på ett det idoga knegandets ställe som Sandviken i skuggan av Verket, där det gällde att göra rätt för sig och hugga i, inte ligga någon till last, definitivt inte vara klen och försöka hålla sig undan, är steget till att bli en nadapraktiserande filosof långt. Det krävs målmedveten träning, det måste tas på fullaste allvar, inget man bara gör så där, med vänster hand. Men jag har blivit allt bättre på det.
Och numera njuter jag, den långledige efter att ha stämplat ut från den statliga disciplineringsanstalten, av att bara hänga. Utan att skämmas eller leta efter något att sätta händerna i. Nedsjunken i min slitna favoritfåtölj, betraktandes de förbiseglande molnen, låtandes tankarna, jag brukar kalla dem kvartstankar för de är inte särskilt märkvärdiga eller skarpa, flyktigt komma och gå.
Kanske var det det Aristoteles, av försynen lyckligt arbetsbefriad, avsåg med det goda livet. Knegandet, denna livskänslan förmörkande aktivitet, kan man lämna till de stackars slavarna.
Men stämmer det att jag inte gör någonting, när jag säger att jag ingenting gör? de Bono, kreativitetsgurun, inte den irländske sångaren, skulle nog hävda att jag befinner mig i en inkubationsfas. Jag låter infallen och idéerna växa till sig där jag sitter, de liksom sköter sig själva utan min inblandning, det är bara att lita på att det sker. Men för en skeptisk betraktare framstår jag nog mest som en lätting, en Kronblom.
Mannen på soffan för övrigt från det landskap där jag bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar