Milda maränger, vad trist det är i Sölvesborg!

Jag försöker komma på vad jag läst om Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen. Men huvudet är stumt. Något speciellt måste det ha varit som fick mig att tänka att jag någon gång borde läsa just den boken. 

   När jag så hamnar i ett mellan böckerna-läge, jag har nästan lånat hela min månatliga e-ranson på bibblan, frestande säga något spydigt om detta motbokssystem men jag låter bli, och inte har lust att lägga kosing på någon e-bok, lånar jag Lundberg.
   Han skriver rappt och det flyter på. Adopterad från Sydkorea av två vanliga, hyggliga svenssons bosatta i Sölvesborg. Båda socialdemokrater av den gamla stammen. Adoptionen sker smärtfritt. Och Lundberg finner sig snart tillrätta där på landsbygden. 

   Ibland kan han få höra ”guling”. Men eftersom han är adopterad anses han vara svensk. Till skillnad från krigsflyende ”blattar” som de kallas av den lokala hjärntrusten. 
   På sidorna dyker en blivande partiledare upp, Jimmie Åkesson. Han blir snart en idol för Lundberg som drömmer om att skriva. Och imponeras av Åkessons fingerfärdighet därvidlag.

   Lundbergs adoptivfar överger familjen för en annan kvinna. Sonen är starkt modersbunden. Boken igenom tilltalas mamman med ett ”du”. Hon har det inte för fett. Men ger sig inte, man måste ju göra rätt för sig och inte ligga samhället till last. 

   Får viss ekonomisk hjälp av sina föräldrar som de inte heller har det för fett. Men så gör man i arbetarklassen, hjälper varann. Fattas bara.

De senaste dagarna har jag brottats med meningslöshetskänslor. Delvis och inte så lite åldersbetingade har jag förstått. Sjuttiosju fyller jag till hösten och vad återstår av detta liv? Bästa timmarna på dagen, morgontimmarna med datorn i knäet, är snabbt överståndna.    

   Därmed slut på det som skänker livsmening.

   Som gräsänkling fixa mat och hushåll. Eftersom senaste provtagningen visade nåt på hjärtat, skall följas upp av en specialist i Upsala, tar jag blodtrycket med en mätare inhandlad för dyra pengar.
   Och, hör och häpna, jag lånade en populärvetenskaplig bok på gränsen till feel good: David Thurfjells Anspråkstagen: Människans kamp mot meningslösheten. Att låna en sån bok tyder på att det är nåt allvarligt med LEKstrand. Annars skulle han inte göra det.
   Jag är en snabbläsare och nog går det undan när jag plöjer denna bok, så fullmatad med i mina ögon självklarheter och klichéer. När man kan läsa Nietzsche och Heidegger. Kanske är det den låga sinnesstämningen som gör mig extra le (sandviksmål).

Tillbaka till Lundberg. En gång i tiden begav sig Herman Lundborg till de trakter där Sölvesborg ligger. Han var inte nådig när han rasbiologiskt beskrev de infödda. Jag nöjer mig med att konstatera: Milda maränger vad trist det verkar ha varit i Sölvesborg när Lundberg växte upp!

Bild: Adlibris