Att uppleva Stockholm från tricken

Allsång på Skansen i SVT tittar jag aldrig på. Skulle inte falla mig in. Det hände dock, vid ett tillfälle för ett tag sen, att ett inslag svischade förbi, när jag råkade ha dumburkens ljud på. För ovanlighetens skull. Annars alltid bild utan ljud. Mer av ett tigande sällskap än något annat. 

Jag kan sakna Text-tv, en utmärkt nyhetsförmedlare. Och så slipper man programledarflamset.

Publiken på Skansen föreföll närmast hysterisk, uppvarvad och speedad, på ett framregisserat sätt som antyder att det spelar ingen roll vad som utspelar sig på scenen. Alla bemöts på samma överdrivna sätt. Kända som okända artister. 

I detta en framträdandets kvasidemokrati, som kanske är bra, vad vet jag? Publiken agerar tjoande kuliss. Inget annat. Spelar en förutbestämd roll. The show must go on.

Jag har förstått att det uppstått gnissel genom att introduktionen till programmet har ändrats. Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu" sjungs inte längre inledningsvis. Med en text som flirtar med det pekorala, brukspoesi. Och det vill Skansenpublik och tv-tittare tydligen ha.

Apropå Stockholm tycker jag att Sergels torg och området runt omkring inget annat är än ett urbant haveri. Vem i hela friden kläckte denna destruktiva, fula stadsplane-idé? En 08-hatare?

De mytomspunna Klarakvarteren, som en gång fanns men sen länge skattat åt förgängelsen, har jag bara läst om. Klarabröderna skrev Erik Asklund, en i litteraturgänget "Fem unga", en bok om. 

Klara, de forna tidningskvarteren, där poeterna och författarna häckade på lokal. Ölschappens litterära sällskap.

Nils Ferlin fanns med där, som ingen kunde klå på rim eller i fingerkrok.

Man kunde, enligt övervintrande skrönor, kila upp på en redaktion för att kränga en dikt och få betalningen direkt i handen. Sen raskt åter. 

Det fina med dagens Stockholm tycker jag, mannen från provinsen, är kranskommunerna, om de nu kategoriseras så, som man kan beskåda om man tar tricken, som stockholmarna säger om jag fattat det rätt, startar i Bromma, där jag brukar bo på Best Western, granne med flygplatsen som har levt upp på nytt.

Avgångar till Malmö, Visby, Växjö och Trollhättan. 

Bekvämt tillbakalutad låter man sig med tricken transporteras mot slutdestination Sickla. Sumpan, Gröndal och andra ställen passeras. Korpgluggarna vidöppna. En upplevelseresa.

Denna typ av sightseeing, till ett billigt pris för en senior, har givit mig en annan, mer positiv, bild av Stockholm. Det känns som att transporteras tillbaka till det Eken som en gång var. En tid där jag hör hemma, inte i den samtid som skaver.

Apropå det som var, snubblade Turnéledaren och jag in på Kvarnen på Södermalm under vårt senaste huvudstadsbesök. Det hänger ett stort foto på Nacka nära ingången. Han slutade sina dagar på Katarina Bangata, inte långt borta. Ett sorgligt levnadsöde. Den gudabenådade liraren blev inte ens femtio.

Först tar mannen supen, sedan supen mannen. 

Jag kunde berätta för den kortvuxne hovmästaren, om han nu var det, att en gång i Milano mindes en taxichaufför, som vi språkade med, Nacka efter alla år. 

Legendariska San Siro, där Nacka spelade, har jag sett från läktarplats: svindyra biljetter, ändå inte nära planen. Inter mot Juventus. Nästan åttiotusen åskådare. Oförglömligt!

Bild: YouTube