Inte visste jag, men det borde jag förstås ha vetat, att Fritz Bauer ligger begravd i Örgryte i Göteborg. Där min förläggare och gode vän Gert Nilson bodde. Och slutade sina dagar på ett vårdhem i stadsdelen. Jag hann besöka honom där.
Bokförlaget Korpens legendar, den oförtröttliga eldsjälen. Nilson är saknad. Efter honom blev det utstickande förlaget ett annat.
Hade jag känt till att Bauers grav fanns i närheten, när jag traskade förbi Liseberg ut till Örgryte, för att hälsa på Gert, hade jag naturligtvis sökt upp den, stannat till, kepsen åkt av.
Denne modige Bauer, som i kraft av åklagare i Frankfurt drev process mot efter andra världskriget övervintrande nazister i Förbundsrepubliken. Och såna fanns det gott om. Till och med högt upp i statsförvaltningen.
Inte ville de avslöjas. Få den bruna byken tvättad i offentligheten. Förbrytarna.
Peter Weiss "Rannsakningen" byggde på rättegångarna mot nazister i samma Frankfurt. En talande och skrämmande dokumentation.
Apropå tvätta. Adenauers närmaste medarbetare, Hans Globke, hade ett smutsigt förflutet i Tredje riket. Med skrivandet av lagar som legitimerade, ordet känns missriktat i sammanhanget, klappjakten på judar. Kanslern var noga med att Globke skulle fortsätta att gå fri.
Idkade utpressning mot Israel, i samband med vapenaffärer, för att de skulle låta den tidigare nazisttoppen vara ifred.
Adolf Eichmann flydde till Sydamerika. Höll sig undan. Men rättvisan hann ifatt honom. Bauer tipsade Israel om var han fanns. Han kidnappades på väg hem från arbetet av Mossad, flögs till Israel, dömdes och hängdes.
Kommer jag någon mer gång till Göteborg, måste jag bara söka upp Bauers grav och hedrande honom stanna till.
Foto: Wikipedia
FOTNOT Fritz Bauers födelsedag 16 juli 1903 föranleder denna text. Han gick bort 1 juli 1968.
Min sons mormor är tyska, med traumatiska upplevelser av ryssarnas ”frigörelse” -45, med våldtäkt av syskon. Jag träffade sonens mormor i hamburg på slutet av Åttiotalet. Vi hade lite mysigt, köpt lite ostar, kallskuret och öl, satt o bläddrade i familjealbum,. (som ju fortfarande fanns på den tiden då det begav sig) och plötsligt dyker porträtt av militärer i Natzi-uniformer upp (inte så konstigt när man tänker på det men för mig där och då en chock). Jag måste ha ryggat tillbaka omedvetet, varpå den äldre damen noterade det och konstaterade : ”Ach ja das var ja eine böze zeit” ( det var en ond tid). Lätt döma i efterhand. Vart går egentligen ansvaret mot att stå emot samhällets tryck, förutse konsekvenserna av det samhälleliga agerandet om och hur lätt är det görligt/ möjligt. Samtidigt; om inte någon reser sig upp och vågar stå emot; vart hamnar vi då?Det är ju så lätt att följa ” minsta motståndets lag”.. och nazii-tyskland om något har väl visat på konsekvenserna av uteblivit ifrågasättande.
SvaraRaderaIntressant, Micael, höra om din sons mormor! Lydnad och anpassning, hur det uppstår, mekanismerna bakom, samhällsomständigheter, kommer alltid att uppta mig. Och jag försöker att inte moralisera, döma, med facit i hand.
RaderaMyten om att de gamla nazisterna fick en förnyad karriär endast i Västtyskland lever tydligen kvar. Sanningen är att det socialistiska DDR utnyttjade deras kompetens på exact samma vis. Det finns exempel på att de kom ända upp i SEDs ledning. På ett vis gjorde de detta också på ett smutsigare vis. Stasi hade en avdelning som specialiserade sig på att spåra upp gamla nazister såväl i öst som i väst. Med löfte om att tiga om deras bakgrund blev de informella medarbetare.
SvaraRaderaHelt rätt, Hans. Jag läser just nu Ingrid Hedströms "Vännen från Berlin" där hon tar upp bland annat just detta. Och jag har hört talas om överlevande från lägren som mötte sina gamla plågoandar i DDR, de hade bytt skjorta och kallade sig kommunister.
Radera