Heja Norge!

Naturligtvis skickar jag över nätet ett varmt grattis till vännen Lars Inge i Oslo, efter Norges sensationella 2-1 mot brassarna. Vilken bragd! Det är bara så gøy!

Lars Inge, denne synnerligen trevlige gutt har nyligen gått i pension. Jag antar en generös sådan vad pengar beträffar, till skillnad från den allmosa jag varje månad får (sic!) från Pensionsmyndigheten. Efter ett långt yrkesliv. 

Det är tacken, det, för att jag gjorde rätt för mig, som jag lärde mig i Sandviken att man skulle göra. Inte ligga samhället till last. 

Nå, jag fick förstås en guldrova, av staten. För "nit och redlighet i rikets tjänst" - i TRETTIO år. Jag försökte kränga den till min urmakare, men han tackade nej. Rovan har dessvärre slutat fungera. Samlar, utan att ticka, damm bredvid mossans Hjalmar Branting-medalj.

Valår och sossarna affischerar valparollen "Höjd pension, inte höjd pensionsålder". Eller nåt liknande. Illaluktande valfläsk. Jag lovar käka upp min keps om det vallöftet infrias. 

Jag säger som flickan sade till drängen som lovade gifta sig med henne efter att de haft skoj på höskullen: - Du bara lövar och lövar.

"Förtroendebranschen" kan det, med sarkastisk underton, heta om det yrkespolitikerna sysslar med. Inte litar jag på Magda, Turbin, eller vad sjutton  den forne fackpampen inom Kommunal heter, och kompani! No way. Så fort de vunnit valet, drabbas de plötsligt av amnesi. 

Märkligt, att det sker just vart fjärde år...

En tandvårdsförsäkring utlovades, av statsministern som gillade nalla smågodis i butik. Den genomfördes av en borgerlig regering, med vissa restriktioner. Alltså, icke av S. Dom bara lövar och lövar.

I Norge badar de i pengar. Oljepengar. Som fonderas och växer. En kassakista större än Joakim von Ankas. Jag utgår därför ifrån att Lars Inge har en rejäl sudd att emotse varje månad. Nej, jag är inte avundsjuk. Han är värd varenda krona. Själv får jag fortsätta leta röda prislappar på ICA.

Det var så trevligt att besöka honom inne på Vinmonopolet i Oslo, utmed paradgatan Karl Johan, där han jobbade. Oslo återvänder jag för övrigt mer än gärna till. Och hjemmefronten, som jag försöker läsa allt som går om, hyser jag den största beundran för. 

De agerandes stora mod. Med livet som insats.

Redan från första dagen bjöds det väpnat motstånd mot ockupanterna. 

Segermatchen mot brassarna kikar Turnéledaren i efterhand på. Hon noterar att Norge spelar en fotboll som, efter vad jag kan förstå, liknar Sandvikens IF:s spelstil. Många bollar i sidled och bakåt. Sen kontring. 

Var det Drillo som präglade norska landslaget, formade den framgångsrika taktiken? För det var väl inte vår egen Pelle "Man har alltid med sig en poäng ut på planen" Olsson? 

Inte som när tyskarna VM-klådde brassarna med 7-1. En match vi såg på tv i Tversted i Nordjylland. Från avspark satte die deutschen full fart framåt, tog sambalirarna på sängen. "Blixtkriget" omtalades det i tyska aviser.  Med stora feta, svarta rubriker.

Tills någon historiskt bevandrad drog sig till minnes att nazisternas framryckningar de första krigsåren i Europa beskrevs på samma sätt. Pinsamt? Tja. Men bara att snickra till nya rubriker.

Heja Norge! Mot guldet!

Det där med att supportrarna ror, utan eka och åror, fattar jag inte. Luftror? Men det bekymrar mig inte. Till skillnad från alla svenska surpittar som inte kan smälta vårt eget landslags miserabla insats. 

Foto: GP