Sjutton också. Jag sitter på ett studenttomt, ödsligt och tyst Carolina Rediviva, väntande på att höstterminen skall börja, läsesalen öppna på nytt efter omfattande renovering, med datorn i knäet när jag känner plötsligt av artros, antar att det är det, i min vänstra hand.
Bredvid tummen. Inte första stället på min kropp. Gammeln förnekar sig inte, en envis rackare. Men så länge jag kan skriva, så.
Men nog stör den förbaskade artrosen. Ett redan otåligt sinne blir sannerligen inte bättre av det.
Värre än kroppsliga åkommor skulle det vara om huvudet, tillhör väl också kroppen i och för sig, lägger av. I vänkretsen, även utanför den, dit hör bland andra grannar som jag tyckte om att sammanstråla och byta några ord med, har "gaggighet", som nån sa, slagit till.
Och det har inte hjälpt att det varit människor som skött sig, motionerat både kropp och skalle.
I det senare fallet haft intellektuella yrken. Tankens arbetare. Med ordet i sin makt. Nu maktlösa.
Att på nära håll bevittna en person gå in i demensdimman, eller intagas av Alzheimer, utgör en skrämmande erfarenhet. Som att förlora en person, utan att denne är förklarad död och begraven. Personen som man kände och höll högt är borta.
Ingen meningsfull kontakt längre möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar