Det liksom bara sker. Kanske något av det allra värsta som kan hända oss under vår livsvandring, detta att vi släpper taget om varann.
Jag ser den belgiska filmen "Close" (2022) på SVT Play om två pojkar på tröskeln till tonår och därefter vuxenliv. [1] De är bästisar, har en nära och varm relation.
Så pass att de av missunnsamma skolkamrater beskylls för att vara homosexuella.
De umgås alltid. Sover ihop. I separata bäddar, nota bene. Förefaller oskiljaktiga. Som ler och långhalm. Eller Huck och Tom på Mark Twains Mississippiflotte.
Trädda på ett och samma snöre. En oupptäckt värld väntar på de storögt nyfikna pojkarna.
Men så händer något. Ingen direkt förklaring lämnas i filmen, det gör den trovärdig i mina ögon. För så är det ju, enligt min subjektiva erfarenhet. Alla förklaringar av det viktiga som sker mellan oss i livet är ingenting annat än trygghetssökande efterhandskonstruktioner.
Utan att de egentligen förklarar något. Det som gör mest ont är bortom förklaring och tillrättalägganden. Allt avklarnas till ordlösa känslors tyranni. Inte sällan genom plötsliga tårars dis.
De två pojkarna glider långsamt isär. Relationen brister. De slutar att umgås, upphör att prata med varann. En av dem begår självmord. Den andre försöker att fortsätta leva som om inget hänt. Tills det inte håller längre. Han övermannas av skuldkänslor.
I min tidiga adolescens, utvecklingspsykologernas term, umgicks jag med Steve, Enkan och Åke. Vi var elever i samma klass på Murgårdsskolan i Sandviken, gjorde saker tillsammans efter lektionerna. Som att cykla ut och bada vid Gunnars udde.
Ja, inte Enkan. Han led av vattuskräck. Stannade kvar på stranden när vi andra under glada skrik plumsade i.
Ingen anlade några synpunkter på honom för det. Han fick vara som han var. Vi var ju kompisar som beskyddade varann. Och det som utmärkte var och en av oss.
Men så gled vi isär. Upphörde att vara det kompisgäng som hittade på saker tillsammans: palla frukt, busgnida harts mot fönstren på Bruket, bada i Storsjön. Dock aldrig, vad jag minns, tjuvröka.
Däremot minns jag att vår lärare, alltid lika nervösa Allan, ringde hem till mamma, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket, framförde uppfattningen att han inte tyckte att hennes son skulle umgås med pojkar just från Bruket. Underförstått, med dåligt inflytande på sonen.
Jag vet inte hur det gick till, vårt isärglidande. Det bara blev så. Hur formulera det annorledes? Jag kan inte.
Vi, min familj, flyttade upp på stan, från Barrsätragatan till Smedsgatan. Grabbarna bodde kvar på Bruket. Enkan på Bollvägen, nära Norra ip (sedermera utsatt för kulturvandalernas klåfingrighet).
Huset ett stenkast från ingången till forna Folkparken. Där Cirkus Scott brukade slå upp sitt tält, cirkusälskaren morfar bjöd mig alltid på en föreställning, dessförinnan ett besök i djurstallarna.
Kanske bidrog min familjs flytt till att gemenskapen upphörde. Men det låter futtigt. Knappast huvudskälet. Det kommer jag inte åt.
Flera gånger har jag i nutid letat på de nu vuxna grabbarnas namn och adresser. Fått för mig att jag skulle kontakta nån av dem. Men varför? Egentligen? Det kan jag inte svara på. Sitter jag fast i det förflutna? Är min bakruta större än min framruta?
För ett par veckor sedan begravdes min gamle vän Conny, från honom lånar jag rutornas metaforik ovan, sedan decennier. Han gled inte ifrån mig. Han dog. Nu är det vi hade reducerat, om. man kan säga så, till minnen. Som med grabbarna, Steve och de andra.
[1] https://www.svtplay.se/video/8Wv6YD9/close
Foto: SVT Play
Bäste Lasse, mycket välformulerat om ett fenomen som jag tror att vi är många som upplevt. Jag själv är ganska dålig på att hålla kontakten med människor som jag inte träffar regelbundet. T ex hatar jag att prata i telefon. Och då uppstår lätt en distans. Och distansen växer med tiden. Kan bero på att jag hela tiden är på en vandring, fysiskt djupt rotad på en plats som ger mig näring - men intellektuellt på en vandring genom livet utan slutmål. Jag kan erkänna att jag kan tröttna på människor som intellektuellt står och stampar på samma plats, eller rättare sagt som jag upplever står och stampar. Det kanske låter elitistiskt och jag skäms för att jag är sådan Men jag kan inget göra åt det. Visst borde man åtminstone säga till gamla bekantskaper hur det är, men jag är väl för ryggradslös för att säga som det är. Tänker att de borde förstå. Tänker att de borde känna precis detsamma. Och att hålla kontakt för saken skull ids jag icke. Skäms gör jag dock.
SvaraRaderaJag förstår hur mycket Conny betytt för dig Jag förstår din saknad. Men tänk vad tacksam du kan vara över att ha (haft) en sådan vän Inte alla förunnat. Reducera inte tillståndet till minnen blott. Fokusera på tacksamheten du känner /Pedro
Käre Pedro, tack för tröstens ord! Jag besökte idag Connys grav i Sandviken, för första gången, det gjorde ont att se hans namn, tårar. Min telefonovilja delar du. Och oviljan att umgås med människor som inte ger något, det är inte elitism att tycka så, det är att vara rädd om sitt liv! Jag är likadan.
RaderaSpännande tanke också det där med att allt det viktiga som sker mellan oss i livet inte är någonting annat än trygghetssökande efterhandskonstruktioner. Människan bortom förklaringar och tillrättalägganden, av en natur där allting inte är intelligibelt, tro- och fattbart för våra sinnen.
SvaraRaderaJa, det är slut för min del med att försöka förklara allting, jag har så svårt att låta bli, svårt att låta bli orden.
Radera..mina uppriktiga sympatier.. och bästa Lasse, som med en Winnicott-paradox gjorde du ju den eleganta utvikningen att du förklarade att allt inte går att förklara..och så hade du den spännande infallsvinkeln om att tillrättalägga i efterhand.. F ö vore det väldigt synd om du lät bli orden och det skulle bli ett väldigt tomrum. Även om mycket är ”bortom orden” (hette väl f ö en bok o sammanställning i red av Irene Mattis om Jacques Lacan), så är ju ord ett verktyg oss givet som kan hjälpa oss positionera oss till omvärlden, för att stå stadigare ..och med orden är du mästerlig och kan ge nya perspektiv till andra.
SvaraRaderaTack, generösa Micael. Du har genomskådat mig, ord och liv, liv och ord, inte kan jag skilja på dem - förstås.
RaderaAha. Tack o va skönt Lasse (trodde väl inte egentligen för en sekund att du skulle sluta komma med försök till förklaringar, men ändå värt att tillstå att ditt självtvivel framstår för mig som ödmjukt och klädsamt) Då kan vi hur som helst se fram emot fler förklaringar, sammanhangsmarkeringar, perspektiv, , alternativt introspektiva grubblerier från ditt hörn av världen, ..som du med orden ger en möjlig och alternativ förklaringsmodell till. Det är uppskattat, som du vet!
SvaraRaderaTack, Micael. Och uppskattade dina kommentarer, mycket uppskattade!
Radera