Det liksom bara sker. Kanske något av det allra värsta som kan hända oss under vår livsvandring, detta att vi släpper taget om varann.
Jag ser den belgiska filmen "Close" (2022) på SVT Play om två pojkar på tröskeln till tonår och därefter vuxenliv. [1] De är bästisar, har en nära och varm relation.
Så pass att de av missunnsamma skolkamrater beskylls för att vara homosexuella.
De umgås alltid. Sover ihop. I separata bäddar, nota bene. Förefaller oskiljaktiga. Som ler och långhalm. Eller Huck och Tom på Mark Twains Mississippiflotte.
Trädda på ett och samma snöre. En oupptäckt värld väntar på de storögt nyfikna pojkarna.
Men så händer något. Ingen direkt förklaring lämnas i filmen, det gör den trovärdig i mina ögon. För så är det ju, enligt min subjektiva erfarenhet. Alla förklaringar av det viktiga som sker mellan oss i livet är ingenting annat än trygghetssökande efterhandskonstruktioner.
Utan att de egentligen förklarar något. Det som gör mest ont är bortom förklaring och tillrättalägganden. Allt avklarnas till ordlösa känslors tyranni. Inte sällan genom plötsliga tårars dis.
De två pojkarna glider långsamt isär. Relationen brister. De slutar att umgås, upphör att prata med varann. En av dem begår självmord. Den andre försöker att fortsätta leva som om inget hänt. Tills det inte håller längre. Han övermannas av skuldkänslor.
I min tidiga adolescens, utvecklingspsykologernas term, umgicks jag med Steve, Enkan och Åke. Vi var elever i samma klass på Murgårdsskolan i Sandviken, gjorde saker tillsammans efter lektionerna. Som att cykla ut och bada vid Gunnars udde.
Ja, inte Enkan. Han led av vattuskräck. Stannade kvar på stranden när vi andra under glada skrik plumsade i.
Ingen anlade några synpunkter på honom för det. Han fick vara som han var. Vi var ju kompisar som beskyddade varann. Och det som utmärkte var och en av oss.
Men så gled vi isär. Upphörde att vara det kompisgäng som hittade på saker tillsammans: palla frukt, busgnida harts mot fönstren på Bruket, bada i Storsjön. Dock aldrig, vad jag minns, tjuvröka.
Däremot minns jag att vår lärare, alltid lika nervösa Allan, ringde hem till mamma, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket, framförde uppfattningen att han inte tyckte att hennes son skulle umgås med pojkar just från Bruket. Underförstått, med dåligt inflytande på sonen.
Jag vet inte hur det gick till, vårt isärglidande. Det bara blev så. Hur formulera det annorledes? Jag kan inte.
Vi, min familj, flyttade upp på stan, från Barrsätragatan till Smedsgatan. Grabbarna bodde kvar på Bruket. Enkan på Bollvägen, nära Norra ip (sedermera utsatt för kulturvandalernas klåfingrighet).
Huset ett stenkast från ingången till forna Folkparken. Där Cirkus Scott brukade slå upp sitt tält, cirkusälskaren morfar bjöd mig alltid på en föreställning, dessförinnan ett besök i djurstallarna.
Kanske bidrog min familjs flytt till att gemenskapen upphörde. Men det låter futtigt. Knappast huvudskälet. Det kommer jag inte åt.
Flera gånger har jag i nutid letat på de nu vuxna grabbarnas namn och adresser. Fått för mig att jag skulle kontakta nån av dem. Men varför? Egentligen? Det kan jag inte svara på. Sitter jag fast i det förflutna? Är min bakruta större än min framruta?
För ett par veckor sedan begravdes min gamle vän Conny, från honom lånar jag rutornas metaforik ovan, sedan decennier. Han gled inte ifrån mig. Han dog. Nu är det vi hade reducerat, om. man kan säga så, till minnen. Som med grabbarna, Steve och de andra.
[1] https://www.svtplay.se/video/8Wv6YD9/close
Foto: SVT Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar