Blott Sverige svensk film har

Enligt mitt förmenande förblir Bo Widerberg den främste, kanske borde jag skriva viktigaste, bland svenska regissörer. Det räcker med att lyfta fram hans arbetarklassolidariska film "Kvarteret Korpen". 

Om det skall nämnas ett samtida namn, om än inte i närheten av Malmös store son, måste jag tänka efter så det knakar. 

Vem blir det... Ruben Östlund. Inte många att välja på. Kanske även Fares Fares förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet hans "Eagles of the Republic" (2025). Men var det en svensk film? Jag vill minnas att det pratades arabiska.

Ytterst sällan som jag ser svensk film nuförtiden. Kanske har det att göra med, jag tar inte ställning till det här och nu, vad som från dansk sida hävdats, att den politiskt korrekta diskursen letar sig in i de blågula filmateljéerna. 

Ideologiskt styrande värdegrunder lägger sig framför konstnärlig kompromisslöshet. Missriktad hänsyn tas. Perspektivet försnävas i anpasslig riktning.

Nå, jag bestämde mig häromaftonen för att ge en svenskproducerad film en ärlig chans. Det skall tillstås att jag först scannade efter något annat än svenskt på de plattformar jag har att tillgå, men fann inget.

Så det blev "Regnmannen" (2025), i regi av Hannes Holm. Med Jonas Karlsson i en av huvudrollerna,  talande en dialekt som väl skulle föreställa småländska. Varför tänker jag Sven Wollters skådespelaridiom i tv-serien "Raskens"? 

Jag har för mig att filmen om mannen, spelad av ärkekufen Robert Gustafssson, som outgrundligt nog kan framkalla regn bygger på en bok av samme Karlsson. 

"Regnmannen" brister, den spänner över för mycket, tittaren tappar fokus och intresse. Pytt med den. Kanske en kioskvältare när den gick upp på vita duken, vad vet jag. Hursomhelst, en bagatell för stunden. 

Svenskproducerat gavs ännu en chans, av den oförtröttlige Skriftställaren, den borne cineasten. Det blev "Grannfejden" (2026), i regi av Ulf Malmros. Även den kan hyras på SF Anytime. 

Titeln en smula missvisande, för det handlar om mycket mer än trätande grannar. Även om jag anar att Malmros har konflikten mellan Göran Persson, godsägaren på Torp, och en granne i bakhuvudet.

Med filmens bärande teman överskrider grannosämja. Så som grovt kommunalpampsfifflande och en socialdemokrati som inte längre är mer än en sån till namnet. 

Kjell Bergqvist är bra som före detta socialdemokratisk statsminister (inte lika pompös och dryg som Göran Persson). Köper som pensionär en gård, rättar gång på gång den bortskämda hustrun när hon säger herrgård, på vad som torde vara värmländsk landsbygd.

Ingen sörgårdsidyll. Med allas gemenskap och sammanhållning.

Originalet Harry Flodman, om Kaspar Hauser påminnande, lysande spelad av Robert Gustafsson, behandlas så illa av ortsborna att man tycker de borde skämmas. Men såna är de, folket på vischan. Ingen får sticka ut, alla skall vara exakt likadana. Annars blir du hackkyckling.

"Änglagård" framstår som rena paradiset i jämförelse.

Det slår mig, filmen gestaltar det med all tydlighet, och det gör den till en politiskt-kritisk film, att socialdemokratin har givit upp alla ambitioner om att förändra samhället. 

Däremot micklar man med språket. "Idiot" säger man inte, utan "förståndsvarierad". Man omyndigförklaras inte, man "förvaltas". 

Och så fortsätter det, på nyspråkliga vägar. 

Förre statsministern i filmen, Stefan Karlsson, som likt andra partiledarkolleger (Persson? I Sahlins fall var det väl Toblerone?) snattar smågodis på ICA, excellerar i en hycklande sosseretorik som inget har med verkligheten att göra. 

Den är tom och falsk.  Lurar han ens sig själv? 

Han känner sig bortglömd och längtar tillbaka till "tjafset i riksdan", som han föraktfullt uttrycker det. Klarar inte av sin sanningssägande granne Flodman. En politiker som i likhet med andra yrkespolitiker, oavsett färg, avlägsnat sig från folket. 

Av de två ovan nämnda filmerna slår den senare den förra med hästlängder, för att i metaforiken stanna kvar på landsbygden. Absolut ingen feel good-rulle eller komedi. En film om det obarmhärtiga Sverige, som socialdemokraterna helt givit upp om att förändra.

Apropå dialekter, sköna Tuva Novotny pratar värmländska som en infödd. 

Bild: SF Anytime