| Foto: Svenska Dagbladet |
Fotot ovan togs den 16 september 1966 i en rättegångssal i Frankfurt av Main. Män prydligt iförda kostym och slips. Vilka är dessa män som radar upp sig inför skranket? Vad har de gjort som påkallar tingsförhandling? Uniformerad bevakning?
Fotot lämnar inte i sig något svar. En bild säger således inte mer än tusen ord. Vad än det gamla talesättet hävdar.
En ledtråd är att konstnären dramatikern och flyktingen undan nazisterna, Peter Weiss, skrev en pjäs, Rannsakningen, som byggde på protokollen från samma händelse i Frankfurt am Main. Den estetiskt medvetne modernisten Weiss lade inget till.
Dokumenten var starka nog, utan att dramaturgiskt behöva förstärkas.
Pjäsen uppfördes på Dramaten 1966, i regi av Ingmar Bergman. Scenograf Peter Weiss dåvarande partner Gunilla Palmstierna-Weiss. Återuppfördes på Orionteatern 2016, i regi av Weiss dotter Nadja. I samarbete med Dramaten.
På ett annat foto försöker samma män dölja sina ansikten bakom allt de råkade ha till hands. Alldenstund närgångna fotografer smyger sig på. Vad hade de prydliga männen att dölja? Vad hade de på sitt samvete?
Männen på bilden är före detta lägerpersonal i Auschwitz som plågat och avlivat fångar. Ingen av de sadistiska plågoandarna döms till döden, dödsstraffets avskaffande i Tyskland omöjliggjorde detta.
Inte heller alla döms till livstidsstraff för sina grymma förbrytelser. Mig obekant exakt hur många.
Däremot tror jag att ingen enda av dem som dömdes till livstids fängelse satt av hela straffet, utan det kortades av. Hälsoskäl kunde alltid åberopas. Amnesti för att slippa förlängning av ärendet. Med åtföljande massmedial uppmärksamhet. Även internationellt.
Regimen i Västtyskland, i färd med att förverkliga det "tyska undret" och samarbeta med USA under antikommunismens ledstjärna, ville dra ett streck över det som varit. Lägga locket på.
Högt upp i statsadministrationen, till och med nära förbundskanslern, satt övervintrande nazister. Som om inget hänt.
Övervintringen och den påbjudna, nationella tystnaden bakomliggande orsaker till sextiotalets studentrevolt och uppkomsten av RAF (Röda Armé Fraktionen).
Känner man inte till bakgrunden tiger fotot.
En gång var jag bekant med en kvinna som klippte film åt idel regissörskändisar i vårt land. Hon visade mig ett släktfoto i sin ägo. Alla avbildade ser lyckliga och glada ut. Rena idyllen. Blott en fasad. Kvinnan var förtrogen med deras levnadsöden. Ingen var i själva verket nöjd med sitt liv.
Mer än en begick självmord efter att bilden togs.
Utan ord tiger våra bilder. Även de historien dokumenterande. Som på bödlarna i Frankfurt am Main.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar