Älskade Göteborg!

Regnet piskar mot rutan, "nästa Töreboda" ropas det i högtalarna. På tåget, 1:a klass minsann men trångt om utrymmet, mot Göteborg, som så många gånger förr genom många år. Som jag avslöjade för någon häromdagen: "Jag har fler vänner i Göteborg än i Gefle." 

Gert Nilson finns dock inte längre kvar. I minnet och hjärtat för alltid bevarad. Vän i många år, därtill min  förläggare på Korpen, det legendariska förlaget med en utgivning som inget annat. 

1995 gav han ut min bok Den befriade tiden. Om arbete och medborgarlön. Jag påmindes om den häromdagen. Forskare har, enligt DN, kommit fram till att den olyckliga arbetslinjeideologin, som S och kompani fortsätter att försvara med näbbar och klor,  skapat stora klyftor i Sverige. 

Jag försökte hävda det för 23 år sedan i den nämnda boken. Ingen lyssnade, tvärtom döva öron och inte bara det. Jag framkallade ett veritabelt vredesutbrott hos dåvarande AMS-chefen Bernhardsson under ett seminarium i Rinkeby. 

Det var som när vännen Gunnar Adler-Karlsson tidigt försökte få S att förstå att den fulla sysselsättningens tankefigur borde överges. Ingen lyssnade. Sossarna tappar mark i Sverige, och inte bara här, utan att fatta att det är verkligheten som är den stora fienden. Inte Jimmie eller andra. 

I går kväll värmde jag upp inför Göteborgsvistelsen genom att på nytt, vet inte för vilken gång i ordningen, på YouTube njuta av skrothandlaren och hans son i det Haga som inte längre finns. Avsnittet Gökungen med Kent Andersson som halvbror till Herbert. Den senare visste ingenting om detta brödraskap och blir förstås mäkta upprörd. Men det slutar bra. 

Kent bodde i det Majorna där jag alltid numera bor och som jag håller för att vara Göteborgs trivsammaste stadsdel. Det sägs att det tog honom timmar att röra sig från Majorna till teatern. Så många som stannade och ville prata med honom, den folkkäre, där han kom traskande med sina manus i en plastkasse. 

Till Aftonstjärnan, där han spelade revy, lyckades jag aldrig ta mig. På samma aftonstjärna där Carl-Einar Häckner framträtt efter att Liseberg av fulkomligt obegriplig anledning, det gör mig rasande att tänka på det, sagt upp kontraktet med honom. Efter tjugo år, massor med publik varje sommar. Som om Stena Line plötsligt skulle sluta gå till Danmark, lika stor och oförsvarlig försämring. 

Jag älskar Häckner, hans scenframträdanden, som SVT spelade in och sände. Humor och allvar, skratt och sorg. Trollerikonster. Scennärvaro som ingen annan, alltid i kontakt med publiken: "Ser ni mig?!". En underhållare med svärta i undertexten. I oktober ser jag honom live i Gefle.

Planerar uppsöka Tottas grav. "En dag skall jag ligga sex fot under marken." Lyssnade till honom sista gången inne på Gillestugan vid Järntorget, minns inte när, han gick bort 2005. Den finns inte längre, Gillestugan med sin speciella atmosfär, en kedja tagit över.

Det var bättre förr, icke minst i Göteborg!