Lärdomens stad femtio år senare

My hometown looks the same, as I step down from the train. Nå, min hemstad är det ju för allt i världen inte - tvärtom. Och inte ankom jag med tåg. Skjutsad i min systers bubbla till det mycket främmande, akademiska Uppsala - som jag gärna stavar Upsala - för att skriva in mig vid universitetet. Förste akademikern i släkten, arbetarklass. Vad i hela friden hade jag givit mig in på? 

På hemvägen stannade vi till i Björklinge för att dela på en burk mellanöl, till denna rå frukostkorv. Det var i augusti månad, sensommarsolen värmde. Min syster hade som mycket ung jobbat som postkassörska på ett kontor nära Fyrisbadet i Upsala. Gösta Knutsson en av kunderna. Alltid lika sur och tvär.

Att femtio år senare, femtio år, det är ju ta mig tusan inte klokt hur åren flugit sin kos, långsamt strosa genom gatorna i lärdomen och den eviga ungdomens stad är som att på nytt möta ett främmande Upsala. Men ett annat Upsala än den gången. En stad som växer så det knakar. För femtio år sedan kändes den mer som en trivsam småstad. 

Osökt går tanken till Michel Foucault som, hör och häpna, var här på 1950-talet. På stadens gator kunde storögda Upsalabor se fransmannen ratta omkring i elegant sportbil. Drygt tvåtusen studenter inskrivna vid universitetet. Tack och lov blev inte fransmannen kvar i Upsala! Han förvägrades ju lägga fram sin minst sagt tankestimulerande avhandling om vansinnets historia. 

Så han tog till ljusets stad Paris och den intellektuella elitens College de France med arbetsvillkor en insnärjd svensk tjänstemanna-akademiker bara kan drömma om. Undgick därmed nedmalning i hålan på Upplandsslätten, som Ågust, också han uppsaliensare ett tag, syrligt skrev. 

Passerar stadens drottning, Carolina, som tronar där uppe på höjden och Engelska Parken som Owe Thörnqvist förevigade i sin rumba. Sedan ned förbi universitetet där jag disputerade, också en herrans massa år sedan, i klassiska Sal X. Mycket folk, avhandlingen hade exponerats i det som numera rubriceras gammelmedier. Förekommit till och med på UNT:s löpsedlar. Ovanligt för en akademisk - nå, så akademisk var den sannerligen inte - avhandling. 

Ärkebiskopens förnämliga tjänstebostad en bit ned. Benämndes ett tag "badhuset", minns inte vem det var som dränkte sig i badkaret, kanske var det en olyckshändelse. 

Däremot vet jag att en av ärkebiskopinnorna - roligt ord, kan det verkligen heta så? - var känd kleptoman. Personalen nere i affärerna på stan följde diskret efter henne upp till bostaden och återtog det stulna. 

In i Domkyrkan som saknar Swish, vilket innebär att levande ljus för de nära och kära döda inte låter sig tändas. Minns plötsligt Fadimes begravning, stort pådrag med Mona Sahlin närvarande och i spetsen för begravningståget. Hon som ihärdigt förnekade hedersmord. Undrar vad hon tänkte när Fadimes pappa dräpte dottern, försåtligt lurad in i ett bakhåll. Förmodligen ingenting. Berördes inte. 

En maktmänniska utan inre, moralisk kompass. Som byråkraten, den lydige till varje pris, Eichmann där i glasburen i Jerusalem. Hans ansikte, hans minspel. Nazistbyråkraten verkade inte fatta vad han gjort, ingen moralisk reflektion, inget samvete. Skrivbordsmördare. 

Maktmänniskor, med Eichmanns banala, för att knyta an till Arendt, personlighet, kunde jag inte undvika under mitt yrkesverksamma liv. En har jag särskilt svårt att glömma, enbart på grund av hans bisarra uppträdande: Ålen, usel chäf på Högskolan i Gävle. 

En Eichmann i det mindre formatet, men lika själsligt bottenfrusen. Skulle ha platsat i Tredje Riket med sin blinda hundlydnad gentemot högsta ledningen och alla dess påfund. 

Under ett medarbetarsamtal, fånig beteckning på en fullkomligt meningslös sittning, fick jag plötsligt ett ryck och föreslog att jag skulle spegla honom: - Jag betraktar dig men ser ingenting, det är helt tomt. Han satt tyst några sekunder, reste sig sedan upp med uttryckslös min, fattade min hand: - Tack skall du ha!

Sjukt, sa Bill. Riktigt sjukt, sa Bull. För att låta som Gösta Knutssons katter. 

Passerar Södermanland-Nerikes nation där Ulf Peder Olrog, han med de klämmiga visorna, bodde uppe på vinden. Nära Skandalhuset som kallades så eftersom det färdigbyggt reste sig högre än grannen universitetet, huh vad hemskt. 

Längre upp på gatan Docenthuset där man bara fick bo om man hade minst docenttitel. I samma hus bodde Ingemar Hedenius. Det hände att man bar hem honom efter en blöt sexa. (Minns jag rätt att han med några glas innanför professorsvästen kunde hamna i brottningsmatcher med Herbert Tingsten?)

Kaffe med kaka på klassiska Ofvandahls med den murriga atmosfären. I bakhuvudet hör jag från Upsalabesjungaren Thörnqvists dänga Ett litet rött paket: "Men efter bion fick jag ej gå med er / Och äta bakelser och kex på Ofvandahls." 

Också det Upsala där jag på Akademiska emottog det som kunde liknas vid en dödsdom när jag var svårt sjuk. Jag gavs inte stor chans av vitrockarna att överleva. Men Skriftställaren lever fortfarande, till belackarnas besvikelse. Och kan strosa runt i Uppsala med nostalgiskt sinne, om än på inte helt stadiga ben. Dock inga knappar innanför västen, bör skyndsamt tillfogas. Inte därför.



















Lästips: https://www.adlibris.com/se/bok/fran-fjardingen-och-svartbacken-och-andra-berattelser
https://www.adlibris.com/se/bok/vansinnets-historia-under-den-klassiska-epoken
http://franslindberg.tk/download/DoMSAQAAIAAJ-fran-konsul-goransson-till-mbl