Begravas med eller utan hopp?

Häromdagen var jag gäst vid en borgerlig, eller så kallad sekulär, begravning i Stockholm. I en före detta kyrka som "avsakraliserats" och omvandlats till konferenslokal. (Bild nedan.) 

Min tredje, icke-religiösa begravning. Det blev en mycket finstämd och berörande högtidsstund med vackra ord om den bortgångna från släktingar och många vänner. Allt skickligt iscensatt av begravningsbyrån, lägg till  en imponerande väl förberedd officiant. 

Hon följde ett genomarbetat, väldisponerat körschema. En av mina favoriter komponerad av John Lennon framfördes av två unga musiker med den äran: Woman.

Min första borgerliga, jag har svårt för ordet "sekulär", begravning ägde rum uppe i Hälsingland. Demonregissören Peter Oskarson officiant den gången. Den döde hade tjänstgjort som producent på Folkteatern i Gävleborg, tidigare arbetskamrat till Oskarson. En akt med öppen kista - i en hembygdsgård med blånande hälsingeberg i bakgrunden. 

När det började serveras mat och korkas upp vinflaskor, fortfarande öppen kista med den döde iförd röd toppluva (norskt påbrå, indikerade att han skulle gå på tur), blev det bara för mycket för min del. Det kändes fel för den traditionsbundne Skriftställaren, en smula makabert om ordet tillåts i sammanhanget. Vi lämnade genast sammankomsten och for hem.

Som sagt, en finstämd och minnesvärd högtidsstund där i Stockholm. Men jag kan inte hjälpa känslan som sakta smög sig på: det var något som saknades. När jag häromdagen i ett telefonsamtal sökte efter ordet för att fånga det jag varit med om, landade det i: odramatiskt. Jag kunde ha lagt till: det sakrala saknades. Som djupt troende saknade jag det.

Många vackra ord, hyllningar och välförtjänta sådana. Sorg och tårar. Men lite om bortgång och död. Kanske var det som det skulle vara på en borgerlig begravning enligt konceptet.

Till odramatiskt kunde läggas: väluppfostrat och tyglat. Typiskt svenskt: inga stora gester eller åthävor. Vi svenskar håller oss i skinnet, är inte passionerade. Vid en borgerlig begravning accentueras detta. De sekulariserade orden räcker inte till, de blir torftiga, saknar märg och eld.

Jag har dock haft en liknande känsla även vid religiösa begravningar, det måste tillstås. En beprövad och inkörd ceremoni som skall avverkas. Något som bara måste göras. Man stämplar ut från livet inför ögonvittnen och sedan är det klart. Dagsverket är gjort. Dämpad eller återhållen förtvivlan. Inga protester - om än fruktlösa. 

Jag kan inte förlika mig med döden. Eller vid tanken att i och med döden är allt slut. Det som den religiöst färgade begravningen kan förmedla är hoppet om att det inte är slut. Det kan finnas en fortsättning. 

Därför föredrar jag också korset i dödsannonser (i dessa kan numera förekomma både golfklubbor och dalahästar och jag störs av det, symbolerna trivialiserar): hoppets symbol. Var hälsat kors, du mitt enda hopp.  Orden återfinns som bekant på Strindbergs grav.

I det kristna sammanhang där vi fortfarande befinner oss är korset en central, samlande symbol. Men kanske håller landet på att avkristnas - därmed bort allt heligt. Allt bortom vardag och jordavandring. 

Jag vill att begravningar, utan att kompromissa med det, skall förmedla det dramatiska och slutgiltiga i att någon som vi håller av, och som betytt mycket för oss, lämnar oss. Utan att vi kan förhindra det. Och att det dramatiska, som därtill är en påminnelse om den död som väntar oss alla, förstärks av själen lyftande musik och högtidliga ord. 

Utan den starka känslan, som rymmer inslag av vägran och protest, bleknar akten. 















Lästips: https://www.bokus.com/bok/9789197903585/doden-31-sortier/