Efter frukost bestående av fil med flingor och hallon samt svart kaffe på Spar, detta utmärkta hotell med vänlig och tillmötesgående personal som får mig att känna mig som hemma, i Majorna och som jag de senaste åren frekventerat vid varje besök i Göteborg: upp på apostlahästarna, ut på de väntande gatorna. Blå spårvagnar dundrar förbi. 3:an och 9:an. Passerar Bengans uppe på Stigbergstorget. Musik och kafé lyckligt gifta med varandra. Anrikt detta Bengans. Håkan Hellström har med all rätta hedrat det genom att lansera skivor där.
Apropå det. Hellströms nyenkla poesi tilltalade mig länge, även om jag hade svårt för hans fåniga sjömanskostym. Men så, under en konsert på Ullevi, tv-inspelad: Nej, bara för klent. Hans texter för tunna. Jag stängde av. Därefter aldrig mer Hellström.
Till vänster om mig Stena Lines Danmarksterminal. Frederikshavn - bara drygt tre timmar bort. Nordjyllandssommar. Det skimrande Krøyerland. Semesterkänslan smyger sig på, framkallar svårhanterlig längtan. Jag blundar, längtar intensivt till det yndiga landet på andra sidan vattnet.
De starka semesterkänslorna avslöjar för mig att jag inte var någon arbetshäst under alla mina yrkesverksamma år, trots brukssamhället i ryggsäcken - och med modersmjölken: Man skall göra rätt för sig och slita i sitt anletes svett. Flinkt arbete leder snarast till vilan.
Kanske borde jag kallas skrivoman. Jag kan ju inte låta bli att skriva.
Genom Haga. Allt tyngre steg, det luktar oförskämt dyra fastighetsrätter, välbärgad medelklass. Kall stenöken. Gentrifieringen, som akademikerna säger, tog Haga. Jag minns, kan inte radera ut, det Haga som var. En levande stadsdel med karaktär. Inte längre.
Till höger om mig Handelshögskolans av kapitalet sponsrade boning - krämarborgen. Jag var inbjuden en gång för att föreläsa i enlighet med den inbjudandes önskemål: "Kom som du är!" Mycket hedrande, skulle ljuga om jag sa något annat, erhålla en sådan inbjudan, men inte lätt att leva upp till outtalade förväntningar. Skam att säga minns jag inte hur jag lade upp det, eller hur det gick.
Men jag minns en stackars student som gick fel, hamnade på mitt pass, blev alltmer förvirrad, det syntes i hans allt längre ansikte. Tills jag förbarmade mig över honom, lät honom pysa i väg.
Längre ned på Vasagatan Valands konsthögskola, på väggen: Slöjdföreningens skola. Den magnifike Peter Dahl skrev hur roligt som helst om hur det var att tjänstgöra som gästprofessor där under den illröda tiden, inte kunde han bedriva någon undervisning, stormigt stormöte på stormigt stormöte följde på varandra, knutna nävar och apeller, bara att glömma allt vad undervisning hette, Peter skrev av sig i boken Konstnären som magister, jag erhöll den med vänlig dedikation.
Jag föreläste om Joseph Beuys på Valand. Cancersjuk, trött och sliten. Utanför Valand, när jag var på väg in, dök en tidigare student till mig upp, tog handfast tag i mig och yttrade bestämt: "Du vågar inte dö!"
Upp till Stadsbiblioteket nära Götaplatsen för att sitta där och skriva på min kärleksförklaring till Vendsyssel i Nordjylland: Danish Dynamite. Passerar först Lorensberg. Aldrig fallit för Galenskaparna - Lorensbergs publikmagnet. De har lagt till 24 föreställningar av Macken efter 157 på raken.
Men Claes Eriksson, det är en begåvad göbbe, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar