Döden är hjärtlös

Det piskande regnet har upphört, de hårda vindarna mojnat. Göteborg visar upp ett vänligare ansikte än de senaste dagarna. Med spårvagn 9 tar jag mig till Västra kyrkogården i Göteborg. Vackert belägen i Sandarna, nästgårds Majorna, Göteborgs klart bästa stadsdel. 
30 000 gravar. En nästintill oöverskådlig kyrkogård. 

Jag tar hjälp av en som som av klädseln att döma arbetar på kyrkogården, frågar efter Tottas grav. Efter att ha fipplat en stund på mobilen hittar hon platsen, följer mig dit. Konstaterar att det var "länge sedan någon frågade efter honom". Det får en symbolisk, mörk underton. "Ingemar Johansson frågar många om." 

Ser framför mig Totta i Tältprojektet där han hade en bärande roll. Föreställningen såg jag första gången i Kvarnsveden utanför Borlänge i samband med ett midsommarfirande. Från malmfälten anslöt sig Harry, Luspa och de andra strejkledarna, diskussionens vågor gick höga som alltid - rak kommunikation. Liksom Totta är de nu alla borta.

Björn Afzelius grav är prydd med hälsningar av olika slag från dem som saknar och aldrig glömmer honom. Jag minns hur kompisen Wiehe drygt, en riktig pösmunk den där Wiehe, uttalade sig kritiskt om Afzelius texter. Men den senare var folkkär och behärskade den svåra konsten att skriva enkelt. Kanske lite väl enkelt ibland, om man skall vara ärlig. Sålde många skivor. Vet inte om han var så glad över att dansband spelade hans låtar. 


Lasse Brandeby sa att han gärna stannade på sjukhuset livet ut, bara han fick leva. Hjärtknipande. Men döden är som bekant hjärtlös, vet inte vad hänsyn heter. Tar både vuxna och barn. Artister och andra. Låter ingen slippa undan. 

"Döden har du alltid med dig i byxfickan", sa Gösta Ekman. När jag skrev Döden 31 sortier var idén bakom att skriva just denna bok att ökad dödsmedvetenhet förstärker livskänslan. I bästa, men kanske sällsynta, fall modet. Vi ska alla dö. Varför då fegt krypa för överhet eller fåfängt söka rikedom? 

Jag hoppas boken kan fungera så för den som läser den: förstärkande av livskänslan. Och apropå Azelius, ännu en gång: jag har aldrig skrivit så enkelt som i sortierna. 

PS. Benen tröttnade av allt mitt irrande, jag gav upp tanken att också besöka Ingemar Johanssons grav, liksom Gunnar Grens. Ett tips till kyrkogårdsförvaltningen: förteckning på tavla så man lättare hittar de gravar man söker. Vanligt på utländska kyrkogårdar.