Ur led är tiden - och Hemmets med den

Hemmets, vi sa bara Hemmets och aldrig Hemmets Veckotidning, fanns som en självklar beståndsdel i mitt barndomshem i Sandviken. Högtidsstunder varje vecka när den singlade ned i brevlådan. Jag försjönk i den liggandes på kökssoffan under väggbonaden Flinkt arbete leder snarast till vilan medan mamma donade borta vid spisen. 

Sigge Hommerberg blev snart en av mina favoriter, trots mina unga år och avsaknad av resvana. Hans oförlikneliga, lustfyllda introduktioner, resehandböcker i artikelformat, till Paris och andra huvudstäder såsom London och Rom. Alltid på temat Om ni reser till ... Och så stadens namn. 

Jag vågade inte ens drömma om att någonsin komma till vare sig Paris, Rom eller London. Men njöt i stora drag av hans roliga, för att inte säga respektlösa, sätt att förhålla sig till land och språk: - Säg bara träben (très bien) och Karlsson (garcon) så klarar ni er långt i Frankrike!

Jag prövade det en gång, om sanningen skall fram, på en fin restaurang i Paris ( förresten i samma kvarter som Mitterand innehade en våning, jag tror han använde den som kärleksläger). Det gick alldeles utmärkt. Kyparen kom som ett skott vid mitt "Karlsson!". Och bugade ända ned till golvet vid mitt "träben!". Tack, Sigge!

Långt senare kom det till min kännedom att han var kompis med Sten Broman och Piraten. Tillsammans hittade denna kreativa, excentriska trio på en massa galna upptåg och hyss. Akademiskt utbildad i Lund, hög examen. Det kunde man sannerligen inte räkna ut av hans småputtriga sätt att skriva. Ljusår från hur akademiker vanligtvis skriver.

För några år sedan började jag, efter alla år utan tidningen, att prenumerera på Hemmets. Det kändes som att resa tillbaka till barndomen. Snabbt blev kåsören Staffan Wictorin (bilden nedan) en favorit. Jag tog för vana att njuta av den trinde och matglades kåserier samtidigt som jag åt lunch. 

Att underhållande kåsera är en konst. Utan att det blir platt. Wictorin behärskar den svåra konsten.

Staffans glada sidor innebar veckans oslagbara höjdpunkt. Min lagvigda högläste de roliga historierna. Och så skulle jag tala om var de medverkande hörde hemma. Efter att ha mött dem med namn och hemorter i spalterna några gånger.

Ingen lätt uppgift! Men jag fixade det för det mesta till recitatörens ohöljda förtjusning. Lidköping ... Vingåker ... Charlottenberg ... Skövde ... Bollnäs ... Liatorp ... Karlshamn ... Ett axplock.

Historierna nästan alltid otidsenliga som om samtiden var i går, därmed underbara. De fick tiden att stå stilla. Åh, härliga känsla av oföränderlighet i en orons och våldets epok! 

Men så. Plötsligt heter inte sidorna längre Staffans glada sidor. Utan Hemmets glada sidor. Och de som skickat in historier får bara med sitt förnamn, inget efternamn. Vad i hela friden? Var är Staffan? Vad har hänt? Varför? Och varför ingen förvarning?

Jag skriver förtvivlad chefredaktören Pia men får ett melankoliskt svar jag inte blir gladare av: "Inget i livet är beständigt." Det är nyordning som pågår. Men, för tusan, läsupplevelsen bygger ju på att Hemmets alltid ser likadan ut! Det är det som är dess charm och styrka. Det trygghetsskapande med Hemmets. Lyssna, Allers räknenissar och redaktör Pia: Rör inte min Hemmets!

Jag hade fåfängt hoppats på att det blivit knas under sättning och pressläggning. Eller att någon förvirrad vikarie stökat till det och att ordningen skulle återupprättas i nästa nummer. Men icke. Så här skall det se ut i fortsättningen. Måste jag sluta prenumerera? Beröva mig själv Hemmets? Veckans höjdpunkt?

Osökt går tanken till gubbarna på ljugarbänken om den nya tiden med alla onödiga påfund: - Snart tar dom väl bort prickarna på Böförs också!

Ur led är tiden.