Myrsteg mot ett modigare liv

Nio år har rusat i väg sedan dramaturgen, den ytterst begåvade och beläste teaterkonstnären Joakim Stenshäll hastigt gick bort. Jag minns dagen som den var i går. Dödsbudet mottogs medan regnet tröstlöst vräkte ned utanför polkagrisarnas Gränna. 

Vi rastade på väg mot Greifswald och ett studiebesök på den forna militärbasen Penemünde. Dan-Axel, vän och producent på Folkteatern i Gävle, ringde på min mobil. Jag anade, av underlig anledning, omedelbart oråd när jag på displayen urskiljde att det var han. 

Under ett par år samarbetade vi nära och intensivt, definitivt inte konfliktfritt det skall gudarna veta, Joakim och jag. Daglig kontakt runt projektet Förrådet på Folkteatern i Gävle som vi tillsammans initierat och även ledde. 

Debatt, samhällsfrågor, musik och skådespeleri (vissa kvällar medverkade medlemmar ur Folkteaterns ensemble) i en salig blandning. Inspirerat av tyska, liknande projekt, Joakim och jag delade en kärlek till Tyskland, dess konstnärer, skriftställare och intellektuella. (Förutom kärleken till Vilhelm Ekelund.) Nå, Joakims dyrkade husgud Brecht svalde jag inte med hull och hår. 

Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg i Östberlin hade jag besökt och förtjusts av. Påminde med sitt blandade koncept i stora drag om det vi ville skapa i källaren på Folkteatern. Med syfte att nå en annan publik än den gängse med en överrepresentation av kulturtanter. Ett våghalsigt experiment, ett avancerat försök. (http://nationelladramaturgiatet.se.loopiadns.com/verksamhet/forradet-ett-estetiskt-politiskt-och-existentiellt-forsok/)

Ett oerhört inspirerande och berikande samarbete! Men det utmanade, för att använda ett utslitet ord, mig och min med möda fram till dess upprätthållna självbild. Joakim var hela tiden envist, stundtals häcklande och retsamt, på mig om att jag måste sluta på högskolan. Inte kasta bort mitt liv på en sådan trist, likstel inrättning. Ägna mig åt skrivandet på heltid. Ta det på blodigt allvar. 

Han genomskådade mig, tvekade sedan inte att tala klarspråk, ville mig väl. Genom att jag kunde säga att jag skrev på sidan om mitt ordinarie arbete, höll jag ryggen fri. Jag gav mig själv möjligheten att alltid skylla på att jag inte hade tillräckligt med tid för att skriva det jag egentligen ville skriva. Svepskäl gift med vankelmod - en förgörande mesalllians.

Genom att produktivt umgås med andra människor, nu talar jag inte om spegling utan behovet av att träffas av en ärlig blick, eller kunna öppna sig och vara lyhörd, får man fatt i sig själv. Delar av en själv blottläggs. Det öppnar för handling och förändring. Naturligtvis inte så lätt som det låter. 

Men det gäller att finna, i nåd få göra detta, dem som kan vara en behjälplig i detta insiktsskapandets livslånga projekt. Definitivt inte dödgrävarna till urtrista, intellektuellt undermåliga, kolleger på högskolan. Där kan man tala om att slänga bort dyrbar livstid, mina förlorade år. 

Jag minns ett annat konstnärligt samarbete, med Hans Limbus Tjörneryd. (Båten, gatukonst ur hans hand, placerad mitt i Gävle, retade upp infödingarna: "Skall sådant kallas konst?!") Han fick mig att inse att jag tryckte på den kritiska knappen alldeles för tidigt i våra projekt. Det hämmade mig. 

Det kritiska, analytiska tänkandet bar jag med mig från den akademiska världen. Men det var kreativ och uppfinningsrik jag behövde vara, skapande och gränslös - ingen akademisk, småaktig teoretiker. Tjörneryd visade vägen. (https://www.gd.se/artikel/kultur/vi-sitter-fast-i-hjalplosheten)

Joakim påvisade mitt bristande mod. Att jag inte vågade kasta mig ut. Egentligen handlar det om livsmod. Inte enkom skapandets mod. Kanske samma sak egentligen. Att leva fullt ut är att leva skapande. Sluta att förminska sig själv. Tro på sin egen, inneboende storslagenhet. Jeder Mensch ist ein Künstler, proklamerade Joseph Beuys. Livet är ett konstverk - att ta ansvar för och utforma varje dag.

Jag försöker, med betoning på försöker, numera följa ledstjärnorna: leva för dagen, leva för det som är viktigt samt visa handlingsduglighet. Försöka vara mer existentiellt modig. Myrsteg tas mot ett modigare liv. Det liv som det pågående samarbetet med konstnären Erling Öhrnell, honom tackar jag högre makter för, öppnar dörren för. (https://www.gd.se/artikel/gastrikland/gavle/fangslande-om-meinhof)

Tänder ett ljus för dig, Joakim. Jag glömmer dig aldrig. Du är saknad.