På darriga ben med John Mayall

Bubbelgumartisten Britney Spears landade, föregånget av hysteriskt stor uppståndelse, i Sandviken på Göransson Arena som anläggningen inmutande har döpts till (aldrig kommer det göranssonska järngreppet att släppa över den arma stan, själarnas fångenskap fortsätter postumt, lär väl aldrig upphöra), för att sjunga playback eller om hon bara skulle mima. 

Tydligen gick invånarna man ur huse, beredda att pröjsa för svindyra plåtar. Fråga mig inte varför. 

De förblindade skulle ha varit med under the good old days of rock'n'roll i Viken! Om de varit det, skulle de aldrig ha nedlåtit sig till att betala för att glo på en sprattlande Spears, jag lovar. 

Häromdagen berättade jag om när Jimi Hendrix gästade Jernvallen och sparkade Åke i vårt band i baken. En annan guesting big shot var John Mayall med sina Bluesbreakers. Hösten 1967. 

Vi ett av förbanden. Den gången utdelades ingen spark, bör genast tilläggas. Ingen skugga må falla över mister M. 

Fyra man i bandet, på tok för tunn sättning, vi var ju inga The Who. På darrande ben, i åtsmitande vita brallor, äntrade jag den enkla scenen. 

I den månghövdade publiken kurade en före detta flickvän. Jag kunde inte urskilja henne men träffades av hennes röntgenstråle till blick. 

Jag kan inte ta gift på att virtuosen Mick Taylor plötsligt gled in och kastade ett getöga på oss där uppe på scenen. Burr, kunde jag hade jag sjunkit genom golvet. 

Jag brukade alltid känna på mig redan efter inledningsackordet om en spelning skulle bära eller brista. Den här gången viskade min intuition efter blott några sekunder till min fasa: det här kommer inte att gå bra. 

Och min röst, annars min främsta tillgång, avslöjade nervositeten. Rösten - närvarons eller frånvarons spegel. 

Osäker röst, jag som annars låg inne med en kraftfull pipa. Omtalades för den. Nu pressade den under stor möda fram Knock on Wood och In the Midnight Hour. Till svajigt ackompanjemang. 

Inte blev saken bättre av att vi dyrt och heligt lovat vår ängslige manager Nisse att inte dricka en droppe före framträdandet. 

Efter ett par mer eller minde blöta spelningar. 

Men det är ju som med tävlingsskyttar: de som har lov till en knapp eller två innanför västen för att lugna nerverna. 

Samma med oss. Knapparna lugnande medicin. Men ibland blev det lite väl mycket medicin. På Jernvallen denna höstafton var vi hursomhelst torrlagda. Spända, kom inte loss.

Den sanne brittiske gentlemannen Mayall hade tydligen till den oförliknelige eldsjälen Henry Björklund, sin tids Ingemar Dunker i betydelse för musiklivet i brukssamhället, efteråt givit oss visst beröm. Nå, han var väl artig. Och tackade för nattlogi. 

För om inte minnet sviker, erbjöds han kvarta hemma hos Henry på Klangberget (bilden) i Sandviken. Tydligen hade fadern vresigt innan han i ottan cyklade ned i Verket muttrat: "Vad har du nu släpat hem för typer?" En äkta sandvikare låter sig inte imponeras av något. 

Mayall lirar fortfarande, he´s still got the blues. En bild på nätet från en konsert framkallade dessa minnen. 

Those were the days, my friend. And they had to end. Fyrtio år senare återsåg jag konsertlokalen inifrån. Den såg likadan ut som då. Nästan kusligt, som om tiden stått stilla. 

Halvdunkel, damm virvlade ystert omkring i en genom de väldiga fönstren inbrytande solstråle. Och så tystnad. 

Jag blundade och lyssnade intensivt in mot väggarna: tystnad.