Mannen historien borde ha sluppit

På C More, äntligen en riktigt sevärd film bland allt lättviktigt skräp: The man with the Iron Heart. Det var så Hitler beskrev honom, titeln är ett direktcitat. Min salig mor skulle nog snarare ha sagt, att han var hjärtlös. Något av det värsta hon visste. 

Richard Heydrich. Avskedad, därmed vanärad, från flottan efter en osnygg affär med en kvinna. Uppmuntrad av sin hustru, mer ideologiskt övertygad än maken, att ansluta sig till nazisterna. Den vägen gjorde han karriär och skaffade sig handlingsutrymme. Först hos Himmler.

Underrättelseansvarig inom SS, vilket innebar att han kunde spionera på sådana han behövde ha kontroll över, till exempel  befäl inom Wehrmacht som vägrade delta i etnisk rensning. Mot dessa, det fanns faktiskt sådana som vägrade slakta oskyldiga under arméns framryckning i öst, kunde han hänsynslöst utöva utpressning genom att leta fram snaskigheter.

Han ledde Wannsee-konferensen om den slutgiltiga lösningen där Eichmann förde protokoll. Jag minns plötsligt när jag tillsammans med en grupp kolleger besökte det beryktade huset (se bild), numera museum, där konferensen ägde rum. Vackert beläget vid berlinarnas badsjö Wannsee. 

Jag visste att Goebbels hade roffat åt sig en bostad inte så långt därifrån på halvön Schwanenwerder, där också bland andra Albert Speer hade ett hus. Jag frågade personalen om adressen till Goebbels, men av svårbegriplig anledning spelade de icke vetande. 

För något år sedan tog jag mig till Schwanenwerder för att beskåda klumpfotens hus. Märklig känsla stå där vid grinden. Ett par hus bort bodde Lida Baarova som Goebbels ville slå sig samman med, men Hitler sa blankt nej till Goebbels önskan om att få bryta upp och bli ambassadör i Tokyo, leva med den vackra skådespelerskan: "Historien har givit er ett uppdrag."

Heydrich, som kunde utgjort ett allvarligt hot mot Himmler och dennes position, utnämndes till ståthållare i Prag och blev snabbt fruktad för sin grymhet, skadades i ett attentat på öppen gata, dog av skadorna. Som hämnd anställdes en massaker i byn Lidice. Massakern fotograferades som framgår av bifogade bild.

Det är frestande att börja psykologisera när man studerar förbrytargalleriet i nazisttoppen: Hitler förstås (Alice Miller har ägnat sig åt att analysera hans personlighet), Göring, Goebbels och Himmler. Frestande klistra på etiketter: sociopater, psykopater, allvarligt störda narcissister, styrda av Thanatos.  Hur annars förstå sig på dem. Men vad vinner man på att demonisera? 

Klumpfötter och fetmagar. Smala läppar. Knappast den stiliga ariska människotypen, om man säger så. Den musicerande, han var en begåvad violinist, Heydrich avvek genom sitt attraktiva yttre. Men det är något iskallt som strömmar ut från honom och som filmen också förmedlar. Han verkar totalt känslomässigt död och bottenfrusen. Han skrämmer. En samvetslös mördare och maktmänniska. Att förgöra andra - ett mål i sig. 

På Invalidenfriedhof i Berlin begravdes han. Jag har varit där. Inte ett spår efter honom. Gravstenar som väder och vind utplånat texten på. Heydrich, "den blonda besten" som han också kallades, likaså utplånad. Mannen som historien kunde klarat sig utan. 

Se filmen!