Läste i GP att det välbekanta Hotell Opalen i Göteborg, där Skriftställaren själv aldrig bott vad han vet, grundligt har renoverats för många sköna miljoner kronor. Samtidigt inrättar man, påpassligt nog, ett Jimi Hendrix-rum. Wow! Så skall en slipsten dras när man tänker upplevelsehotell. Med gitarr på dörren och celebritetens namn. Vad med bakgrundsmusik i form av improviserade gitarrslingor så fort man öppnar dörren till rum 625? Har hotellet förbisett det? I så fall: varsågod - här ett tips!
Jag föreslog en gång vd:n för Högbo Konferenshotell utanför Sandviken att göra detsamma, skapa ett sådant rum, ”men han tog ju aldrig in här”. Suck, vad spelar det för roll! A good story is always a good story, man. Jimi spelade ju faktiskt i natursköna Högbo. På den utomhusscen som kulturvandalerna skattat åt förgängelsen. Den legendariska platsen skändad. Marken minns mullrande All along the watchtower. Förtrytelsen skakar.
Tydligen frågar många gäster, förmodligen de flesta silverryggade fyrtiotalister, som checkar in på Opalen om vilket rum mannen med höjdare som Purple Haze och Hey Joe bodde i. Den där oförglömliga vinternatten i januari 1968 när han gick bärsärk och besinningslös slog sönder inredningen, gjorde kaffeved av möblemanget, han levde om och väsnades så det hördes runt om på hotellet och väckte gästerna. Ordentligt dragen, kanske även påtänd.
Det vankades polishämtning och sinkaburen för att sova ruset av sig. Turnéledningen var angelägen om att fortsätta turnén förstås, betalade snabbt böter och kompensation för det totalförstörda rummet. 50 000 pix i dagens penningvärde. Opalen borde ha avstått och bjudit på notan, förstått att det var marknadsföringspengar - branding money. År efter år. En investering i upplevelsekapital.
Jag vet inte om han ankom Sandviken och Jernvallen före eller efter Opalen. Men jag vet att han på klassiska Jernvallen (bilden), samma månad som han levde rövare i Göteborg, sparkade vår, Two Good Reasons, eminente bandmedlem Åke på det ställe där solen aldrig skiner. Vi var slokörade på väg därifrån med våra instrument, när Åke kom på att han väldigt gärna ville ha den stores autograf.
Knackade därför försiktigt och finkänsligt på dörren till logen, jag menar omklädningsrummet som luktade svett och liniment, Jernvallen är ju en idrottsarena. Jimi, med ena armen i bandage, öppnade dörren, snurrade runt på Åke, sparkade honom kraftfullt i baken, därefter åkte dörren igen.
Åke, kanske och högst sannolikt, men vad vet jag, den ende levande personen på denna jord som fått en fot i baken av the one and only Jimi Hendrix. Inte dåligt på min ära. En autograf, jag menar ett fotavtryck för det kan ju inte heta fotograf, som sved - en liten stund. Men stannade kvar.
För en tid sedan sammanstrålade Åke och jag över en kopp kaffe. Inte setts på många år. Mindes delade bandtider som var, i dem ingick Hendrix spark som borde bli legendarisk. Som jag dock glömt bort, kanske snarare förträngt.
Jag minns ju, det förmedlade jag även till Åke, Jimi Hendrix som en snäll, lite blyg person. Men utanför Jernvallen och Opalen då förstås.
18 september 1970 i London var Jimis liv över. Mannen som lirade gura som ingen annan kunde således också dela ut en rejäl rövspark utan att hejda sig. Även med adress en ung, oskyldig grabb från Sandviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar