Att återse Domtrappkällaren och minnas röda år

Restaurang Domtrappkällaren nedanför Domkyrkan i Uppsala. Runt hörnet Skytteanum där den statsvetenskapliga institutionen höll och kanske fortfarande håller till. Med en socialdemokrat till enväldig professor, Leif Lewin, som satte diskursen och ondgjorde sig över min avhandling, ytterst kritisk mot det socialdemokratiskt färgade LO. 

Det vill säga LO-ledningen som envist fortsätter att göda S, åtskilliga miljoner under den pågående valrörelsen, trots att många medlemmar inte är socialdemokrater, en hel del dessutom SD:are. 

Men det struntar ledningen fullkomligt i. Och någon demokrati råder inte inom fackföreningsrörelsen, det påtalade jag i min avhandling och hudflängdes för. Medlemmarna förväntas betala kontingenten och hålla tyst, sedan sköter ombudsmännen den klassamarbetande, strejkförbjudande (se bara agerandet mot den stridande Hamn 4:an i Göteborg, det enda riktiga facket) ruljansen. 

Gränden där Domtrappkällaren är belägen förekommer i Bergmans Fanny och Alexander. Jag erbjöds gratisbiljett av en bekant som arbetade på en biograf i Uppsala. Och som den gentleman jag var, och fortfarande är, kunde jag inte gärna tacka nej, utan satt av originalversionens, en utdragen och dryg historia, med betoning på dryg, sex timmar. 

Bergman hade beordrat SF att sätta in mjuka dynor för att åskådarna skulle mäkta med den sega historien. Nå, stolarna gick väl an, baken klarade sig om än med viss träsmak och paus var inlagd så man kunde stärka sig med flera koppar svart kaffe. Men filmen, jag säger bara: filmen! Rena kalkonfarmen. Med en sedvanligt tillgjort överspelande Jarl Kulle i en av huvudrollerna. Dock vackert filmat av Sven Nyquist. Rena turistpropagandan för Den eviga ungdomens stad.

Att återvända till Domtrappkällaren efter alla dessa år väcker många rödfärgade minnen till liv. Hit gick vi marxistiska doktorander för det som hette postseminarium. Sociologen höll till med en forskningsavdelning utmed Drottninggatan inte långt härifrån, snett mitt emot Bok-Vickes legendariska antikvariat, böcker från golv till tak i svajande travar, som brann en natt och knäckte Vicke. 

De stormiga diskussionerna som påbörjats på seminariet hängde med ned på Domtrappen. Under inmundigandet av öl, till flaskorna någon gång delikata köttbullar som restaurangen var omtalad för. Priserna den gången rimliga även för en studiemedelsberoende doktorand. 

Denna afton rycker jag förfärat till och drabbas av akuta andningsbesvär när notan skall betalas, nästan beredd erbjuda mig diska av den. Restaurangen har ändrat karaktär, det är fint att frekventera den.

Uppsalaåren försvinner alltmer i det fjärran förflutna. Jag minns Ulf Himmelstrand (bilden nedan) som var professor på Sociologen - innehade den professur som borde gått till Joachim Israel - och som kämpade för att hålla ihop den konfliktladdade institutionen. Till hans heder skall sägas att han till skillnad från professorn på Skytteanum var tolerant mot oss röda, sossekritiska hetsporrar som inte tvekade att ta bladet från munnen. 

Han behövde väl vårt stöd gentemot de borgerliga, enkätutskickande bindestreckssociologerna, som också fanns. Himmelstrand var själv vänstersosse och strosade omkring på institutionen i blåvitrandig snickarskjorta. 

Jag minns en sittning hösten 1979 i hans tjänsterum, tillsammans med kompisen Göran Ahrne, när jag slog näven i skrivbordet så dokumenten flög åt alla håll. Ulf tog det med jämnmod, blossade vidare på sin pipa. 

Och jag glömmer aldrig en muntlig tentamen i U-landssociologi. Jag hade, icke minst som vän till den kubanska revolutionen 1959 som jag utan handledning skrev min trebetygsuppsats på betydligt mer än hundra sidor om, läst på, inte tu tal om det. Men Himmelstrand använde tiden till att berätta om alla resor som gästprofessor till Tanzania och Kenya. 

Efter någon timmes underhållande föredrag: - Kan jag få tentamenshandboken? Och så skrev han in betyget. Jag hade inte sagt ett knyst. Men knallade uppfylld därifrån under fallande snö, med riktning Geijersgatan på Luthagen där jag var inneboende. 

11 september 1973 var Himmelstrand djupt nedstämd. Allende, som han träffat personligen, hade störtats i Chile. Efter det kom åtskilliga chilenska flyktingar till Sociologen. Flera sedermera namnkunniga. En nära att utses till minister härförliden i Chile. 

Många år senare rånades och misshandlades Himmelstrand svårt på öppen gata i Afrika, dog i sviterna av misshandeln. Det var tacken. Han som sett till så att fattiga, svarta doktorander kunde komma till Uppsala och slutföra sin utbildning.