Du blir mer och mer lik din pappa!

För mig kan allt som vi förgängliga varelser mer eller mindre medvetet företar oss under vår korta livsvandring fångas med det dialektiska begreppsparet befrielse - fångenskap. Det ena kan inte tänkas utan det andra. Det är som med Hegels herre - slav - förhållande. De båda kan inte löskopplas från varandra.

Vad befriar - vad fängslar oss? Det gäller både det privata och professionella livet. Frågan förtjänar, eller snarare borde, ställas varje dag och i alla sammanhang. Besvaras så ärligt som möjligt, med respekt för en själv och de konsekvenser svaret leder till. Vi har bara ett liv. 

Det tarvar förstås mod, alldenstund befrielse och uppbrott krävs. Enklast att stanna kvar i fängelset - man vet vad man har men inte vad man får. Som i dåliga förhållanden, på nedbrytande arbetsplatser, i döda äktenskap. Men vi har ett val, vi har alltid en möjlighet att välja, det kan vi inte svära oss fria ifrån. Vi som inte har fötts in i ofrihetens förkvävande kulturer där det individuella valet per definition inte existerar. 

Jag bor i Staden som ligger vid havet utan att det syns. Men är uppvuxen i Staden utan nåd - där man umgicks mycket med släkten. Förmodligen klassbundet. Tjocka släkten kallade den i Sandviken uppvuxne Per Gunnar Evander en av sina  böcker. Kanske med ironisk underskruv. Jag minns den inte så bra, nämligen länge sedan jag läste den.

Jag associerar omedelbart till  Martins Ljungs klassiska monolog Ester (finns på YouTube) när jag tänker “släkt”. Den släkt man firar semester hos, något självklart, även om man inte möts med stora famnen och vidöppen skafferidörr. Under den sönderslitande AMS-tiden (Alla Måste Söderut), den folkomflyttning som den förkättrade arbetslinjen påbjöd, med rotlöshet och vantrivsel i släptåget, inte så ovanligt. På semestern åkte man helt sonika hem - tillbaka till släkt och vänner.

“Blod är tjockare än vatten”, förmanade alltid min mor. Orolig över att jag inte var tillräckligt släktkär. "Inkommensurabla storheter, dyre moder", replikerade jag när jag börjat läsa i Uppsala och lära mig det akademiska fikonspråket. Hon bara skakade på huvudet åt mina konstigheter. 

Släktskap som något man får på halsen. Den släkt som följer med äktenskap, man gifter sig ju inte med en person, det är en paketlösning utan att man kanske fattar det. Bakom den utvalda står en rad personer som på olika sätt präglat den förra, placerat henne i bestående relationer och ärvda beteendemönster. Oftast omedvetet. 

När det bråkas, tonläget skruvas upp, kommer det förr eller senare och plötsligt är släkten osynligt men påtagligt närvarande i rummet: "Du blir mer och mer lik din pappa!" Och så rullar det i gång, trappas upp: "Ja, men du då! Jag ser din mamma i dig."  

I mitt liv dök plötsligt Gunnar upp, en släktforskande före detta arkitekt som till min växande lycka gav mig, på min mors sida, en släkt av smeder. Gav mig därmed rötter i södra Tyskland med anor tillbaka ända till 1400-talet.  Nycklar till olika gåtor. Min mors kroniska vattenskräck. (I släkten hade det förekommit drunkning, smeder bodde vid vatten, små barn utan tillräcklig tillsyn trillade i.) Min ohöljda kärlek till Tyskland. 

Jag blev en Stake, släktens namn. Min självbild färgades. Smeder - inga dåliga grejer! Dem sätter man sig inte på, inga mesar. Jag erbjöds en berättelse att kliva in i. Den passade mig som en välsittande kostym.

Inga nya tankar, men förstärkta av den bok jag just nu läser och har svårt att lägga ifrån mig. Men som skrämmer, ganska så rejält dessutom. Det Sverige som jag kände förändras allt snabbare och blir något annat. Människor har vandrat in, för vilka många familjen och släkten är allt. Blodet. Och det är, som min mor framhöll, tjockare än vatten. Läs: samhälle och stat. 

Boken: Per Brinkemo och Johan Lundberg (red), Klanen: Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige, Timbro