Akademiska Sjukhuset i Upsala. Ackis, enligt lokalbefolkningen. Om Ulleråker sa man Bullret. Tidigare ryktades det att personal på Ackis, när de behövde vård, sökte sig till Samariterhemmet. Också beläget i Upsala. Tja, kanske bara elakt förtal.
1969 hade jag, efter mina första två inspirerande terminer på universitetet när jag läste så ögonen blödde natt som dag, sommarjobb som vaktmästare på Ackis.
Jag och ett gäng studenter tillbringade den varma sommaren i de långa, vindlande kulvertarna. Så gott som alla brinnande i vänsteranden. Vilket lockade fram ständiga oenigheter om den rätta revolutionära vägen. Utbröt i uppehållsrummet medan vi väntade på nya sängdragningar.
Vi lärde känna det stora sjukhuset utan och innan. Blev kompisar med de ordinarie vaktmästarna. Gick ut och tog en öl på Profeten tillsammans. De senare klanderfritt i kavaj och slips.
Ett av de bästa jobb jag någonsin hade under mitt yrkesverksamma liv! Sammanhållningen hur stark som helst bland oss sjukhusnegrer. Längst ned i hierarkin. Det svetsade samman oss mot alla dem däruppe. Kanske städarna, många greker på flykt undan juntan, stod under oss statusmässigt sett.
En chef som ingen annan. Försvarade oss i vått och torrt. Framförallt mot de högdjur som tog sig ton och trodde de ostraffat kunde trampa på oss. Aldrig upplevt en liknande chef. De flesta andra jag tvingades ha nära inpå mig var feghuvuden. Rädda om sitt eget skinn.
Oumbärliga var vi vaktmästare. Utan oss på Inre Transport hade det inte fungerat.
Återkommer till sjukhuset efter lång period av ohälsa för helkroppsröntgen på Nuklearmedicin. Otäckt namn. Dåliga vibbar. Som Radiumhemmet tidigare. Skickades man dit, var det över. Sa man i Sandviken.
Den här gången? Det visar sig när röntgenbilderna analyserats. Men jag känner mig väl omhändertagen och trygg. I händerna på proffs. Med min specialist sedan tjugo år, onkologen Hans, i spetsen.
Upsala, så vackert denna maj månad! Den skira grönskan. Svandammen (bilden) invid Flustret som dock inte är originalbyggnaden. Den brann. Fyrisån glittrar på sin väg mot eller om det är bort från Mälaren. Solstrålar på slottets tak.
Hur gärna vill man ändå inte leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar