Min favoritplats i lägenheten, jag höll i hastigheten på att skriva världen, är där min mycket slitna gröna fåtölj står placerad i ett av hörnen i mitt arbetsrum. Fåtöljen kunde mycket väl, på goda grunder, ha skattat åt förgängelsen, läs: soptippen som grannen Bosse säger, för länge sedan.
Utsliten i sittdynan. Hopsurrad med bastant isoleringstejp. Knakar och jämrar sig. Men, vidskeplig som jag är, har jag mycket svårt att överge den.
Om jag inte fick slå mig ned med datorn i knäet, hur då kunna skriva? Skrivbord har jag alltid ratat, framkallar lätt kramp och ordtorka. Och det heter ju inte för inte laptop.
Från där jag sitter tillbakalutad blickar jag ut över hustak. Bortom dessa vet jag att Östersjön breder ut sig. Men jag kan inte se den. Det räcker med att veta att havet ruvar där i fjärran. Och jag hör fiskmåsar.
Till höger bakom höga hus Gavleån. Jag har aldrig förstått att den går under den, enligt min mening, förminskande benämningen å. I min föreställning om vattendrag är en å något smalt som slingrar sig fram i ett pastoralt landskap. Typ ån i Hedebyborna och som de bofasta återkommande måste rensa.
Gavleån, bred och djup. Stora fartyg kunde segla in inte långt ifrån där jag bor och förtöja sig vid kaj. På medvindstiden när Gävle fortfarande var en hamnstad värd namnet. Och hette Gefle. Inte stavat med det fula, breda ä:et: - Är du från Gääävle? Lägg till ett tjockt l och det blir en, ärligt talat, oskön dialekt: - Ä lu från Gääävle?
Paret Berglin, bosatta i samma stad som Skriftställaren, älskar, kanske hatälskar, sitt Gävle. Att placera sina gubbar i. Jag delar inte deras kärlek till en stad som inte tar tillvara sina potentialer, för att använda ett fånigt ord.
Gamla magasin tillåts stå och förfalla, där man borde utveckla ett kryllande område invid vattnet som åtminstone kunde påminna om Nyhavn i Köpenhamn.
Bostäder och restauranger i en för stadsdelsflanörens öga befruktande blandning.
Men de styrande, vad än de sätter för politisk färg på sig själva, utvecklar inte staden, de förvaltar. Tomma i bollen vad avser spännande, urbana idéer. Socialdemokratins betonggrepp över stan har aldrig släppt.
Jag älskar inte, vad det anbelangar, Berglins gubbar. Deras, det är väl mannen som håller i pennan om jag förstått det rätt, teckningskonst för uddlös (sic!) för min smak. När jag någon gång har skrivit det, har Gääävleborna förargats. De identifierar sig väl med de stornästa figurerna. Självplågande innevånare i tristesskofta.
Jag bor på en holme. Bäst trivs jag när jag slipper lämna den. Men som allra bäst mår jag ändå när jag stegar i väg med Helsingborg (rullväska inhandlad i kustens pärla, därav mitt namn på den) för att ta mig till järnvägsstationen blott 800 meter bort. Sedan med tåg inte långt till Arlanda. Och så - svisch! Mot Berlin.
Någon stor filosof blir Skriftställaren aldrig, bara att inse. Kanske som bäst en hörnfilosof. Vad nu det är. The man in the corner. Stilla vardagsbetraktelser från ett hörn av världen. Omgiven av Myrdal, Marx och Strindberg på väggarna. Bakom ryggen samlar Skriftställarens egna böcker damm.
Slapp jag bara få in samtidens elände i mitt hörn, så. Slippa höra om allt det som pågår runt hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar