Bättre förr? Nej, men fan så mycket roligare!

Retropia hette den välskrivande sociologen Zygmunt Baumans sista bok. Titeln syftande på att man, regressivt, förlägger utopin till det som var. Lyckoriket. Därmed förgånget och över, kunde det tyckas. Men gårdagen drar ohjälpligt, lockar och bländar. 

Varför ständigt denna tanke som absolut inte, jo - kanske lite, badar i bitterljuv nostalgi, hos mig om att det var bättre förr? Ju förr, desto bättre, som någon vitsade till det. Ålderstecken? Tja. 

När någon dör, framförallt någon jag kände, kommer det spontant från den inre rösten, den förmenta sanningens smått förebrående röst: Fattar du inte att det var bättre förr?! Det som den dödes livhistoria berättar - det är beviset. Om jag byter bättre mot roligare, kanske det mer precist fångar vad jag känner. 

Häromdagen lämnade konstnären Peter Dahl jordelivet. Jag minns med förtjusning en rolig (!) brevkonversation med honom, han var ju även en driven skribent, om hur han hade det som lärare på Valand. Jesus Kristus och hans tolv discipler. Tjo, vad det var livat på Valand den gången! 

Boken Konstnären som magister ur Peters hand skildrar detta, om jag minns rätt. Den står någonstans i mina överfulla hyllor - med dedikation.

Inte gick det att undervisa på det Valand som intagits av de röda stormtrupperna!  Stormöten skulle ständigt hållas. Ingen borgerlig konst fick läras ut! Bort med traditionerna! Proletkult! 

Peter åkte ned till Göteborg, jag tror nästan varenda vecka, utan att hålla någon lektion, drack kaffe och surrade med vaktmästarna, åkte sedan hem.

Något ättikshuvud skulle säkert inte finna detta med Valand roligt. Men det gör jag. Det var ju för bövelen liv och fart. Den gamla konsthögskolan skakade. Morgondagarna sjöng. 

Eller som när sociologiprofessorn George Karlsson återvände från en tjänsteresa och upptäckte att studenterna lagt beslag på hans kontor. Alla hans grejor utflyttade. Rummet konfiskerat, tillhörde revolutionen. Underbart!

Kanske är jag barnslig. Lättroad. Må så vara. Hellre det än vara ett förgrämt ättikshuvud. 

Men inte fann jag det särskilt roligt när studenterna ockuperade sitt eget kårhus i Stockholm. Vad skulle det vara bra för? Varför inte pang på rödbetan? Riksdagen eller slottet. SAF-huset på Blasieholmen. 

Har för mig de var inne på att ockupera Operan också. Luktar borgarungar, pappas gossar. Politiskt totalt ofarliga. Och ganska snart på väg in i pappas breda famn igen. 

Så glad jag fick uppleva den röda, stormiga tiden! Jämfört med nu. När värdegrundarna och pk:arna tagit över. Vilka blekfisar! Och de lättkränkta studenterna, sedan. Fy sjutton, säger jag bara. Rapporter får jag ju återkommande från min sista arbetsplats - högskolan. 

Tack och lov är jag inte kvar i detta genusifierade dårhus!

Bättre förr? Nej, men fan så mycket roligare!

Bild: SVT