Jag tar del av en intervju med författaren och docenten i litteraturvetenskap, Johan Lundberg. (Bilden) En högst politiskt inkorrekt man som går mot den likriktande strömmen. Sökte befordran till professor vid Stockholms universitet. Men det gick inte igenom.
Varför han ens söker befordran hos dem han knappast hyser någon respekt för, det undandrar sig min förståelse. Men det är hans sak.
Kritisk är jag hursomhelst till dessa befordringsprofessurer. Framförallt när de delas ut vid de regionala högskolorna. Kanske ännu mer docenttitlarna vid samma högskolor. Det går inflation i dem.
Och jag känner till sådana som definitivt inte håller det akademiska måttet utanför den regionala högskolan. Men som pinsamt nog plötsligt kunnat titulera sig docenter. Därför uttrycket "tjugofemöresdocenter".
Lundberg, som skriver bättre än de flesta och är författare vilket de flesta akademiker inte är, jag har med stor behållning läst honom, misstänker att det är just det som ligger honom i fatet: att han inte jamar med. Han idisslar icke genus, rasifiering, identitet och annat samtida mumbojumbo.
Han tar inte dessa ideologiskt förgiftade ord i sin mun. Han låter dem inte indoktrinera eller styra honom. Han vägrar att låta sig förfäas.
Lundberg står med andra ord inte på den påbjudna värdegrunden. De sakkunniga bedömde honom som gott och väl värdig professorstiteln. Men de som slutgiltigt skulle fälla avgörandet, gjorde det inte. Lundberg misstänker att de inte ens läst det han skrivit.
Och, för att säga det igen, han skriver utomordentligt bra. Han sticker ut i en värld där stilpoäng inte delas ut. Medelmåttighet hade snarare gynnat honom.
Han påstods sakna undervisningserfarenhet och administrativ sådan. Vrøvl, som dansken säger. Något man tog till bara för att kunna säga nej. Och det stämmer heller inte med det Lundberg kan åberopa. Han har tillräckligt av den erfarenhet som efterfrågades. Och han kan dokumentera det.
Lundberg sätter in sitt eget öde i ett större sammanhang, han är dessvärre inte unik: New Public Management. Med chäfer som styr över dem som är mer akademiskt kompetenta än dem själva, chäfer som själva inte skriver. I en värld där principen primus inte pares borde råda och vara självklar.
Lojalitet mot organisationen, och anställningen, påbjuds. Och mot dessa chäfer, utan någon som helst auktoritet men i formell maktposition.
Sociologen Robert Merton skiljde en gång på cosmopolitans och locals. Intellektuella skall inte vara locals. Bundna till en organisation, äga sin identitet genom denna. Professionella skall inte låsas in. De skall endast vara lojala mot, hängivna, sitt eget tänkande. Och mot professionen. Annars sviker de sitt samhälleliga uppdrag och sin yrkesmässiga särart.
Närvaro på arbetsplatsen, som om det vore ett värde i sig, belönas i dagens system. Medarbetarskapet. Ögontjänandet. Enär personlig lönesättning tillämpas. Och lönen är ju pensionsgrundande. Sålunda inget att inte ta på allvar. Att missgynnas lönemässigt visar sig i det orangea kuvertet. Lönesättningen ger chäferna otillbörlig makt.
Tanken går osökt till min gamla arbetsplats, Högskolan i Gävle. Just med dessa chäfer. Lägg till fega, tigande medarbetare.
Det avslöjas för mig att nu skall personalens genusmedvetenhet höjas - eller kanske snarare inplanteras. Påbud uppifrån. Hur det skall gå till - vad det betyder i praktiken. Det vete fåglarna. Högskolan i Gävle traskar lydigt patrull.
Lundberg skulle haft det svårt på denna högskola. Han kan vara glad att han slipper den. En i flera avseenden av chäfer deformerad arbetsplats. Ingen plats för allmänbildade, kritiska intellektuella som Johan Lundberg.
Fotnot. Samtidigt som jag skriver detta nås jag av ett mejl från Gefle Dagblad. En person som läst min krönika, minns inte när den var publicerad, om tystnadskulturen på Högskolan i Gävle vill komma i kontakt med mig och berätta om kränkande behandling. Notera att personen vänder sig till någon utanför högskolan.
Hej igen,
SvaraRaderaännu en intressant text som får igång min tankeverksamhet. Har inte läst Lundborg men fick nu anledning att iallafall läsa något litet om honom.
I min famlande ungdom skulle han nog intresserat mig mycket, känner igen hans tankegångar från min omogna tid. Måhända är jag numera övermogen, vilket fått vissa effekter på såväl analysförmåga, sambandsanalys och värderingar.
I många fall, i vår tid, är det viktigare att en person, på en post eller i ett sammanhang, tycker något, tycker annorlunda och t o m tycker fel, men som bryter mot alla dessa politiskt korrekta som bara jamsar med.
Med det sagt. Har inte läst Lundbergs böcker men nog känns det som om han "kastar ut barnet med badvattnet" för att använda ett både kostigt och slitet uttryck. Varför tror jag så? Jo, min känsla är att han ger vänstern skulden för den tragiska utveckling vi sett de senaste decennierna. Men allt detta politiskt korrekta kring genus (och allt därtill) är ju en dimma som dragit in över riket och drabbat såväl höger som vänster. Allt detta fokus på identitet har slagit sönder både höger och vänster. På högersidan ser vi hur den nationella identiteten vuxit sig väldigt stark och är den kanske största identitetsrörelsen i landet, betydligt starkare än feminism, islamism, trans, queer, homo, bi, och alla andra identitetsrörelser vi har runt omkring oss.
Vad jag kan se är kanske att det varit tydligare att debattörer och profftyckare, som klassifierats som vänster, i kultureliten varit tydligare och synligare i frågor som har med identitet att göra. Men det har ju inget med vänster som politisk idé eller rörelse att göra. Som politisk idé och rörelse har vänster inget, eller i alla fall marginellt, inflytande på debatten idag. Vi talar inte om dom ökande klasskillnaderna, vi talar inte om internationell solidaritet, vi talar inte om jämlikhet och broderskap. Vi talar inte om en fredligare värld. Istället talar vi om svenk vs invadrare, kvinna vs man, politiker vs vanligt folk, stad vs landsbygd, Nato vs Ryssland m.m. Och vi tar ställning istället för att se gemensamma intressen.
Ska vi lösa de problem vårt samhälle stor inför måste vi komma ut ur dimman. Både höger och vänster måste befria sig från sina identitära träsk. Därefter kan vi få en politisk debatt som handlar om verkliga ting och om vilket samhälle vi vill ha i framtiden.
Min fråga är väl om Lundberg och andra lite fria tänkare till höger egentligen är något att hålla i handen? Är dom konsekventa, eller handlar det bara om en "vänsterfixering"? Går dom inte i själva verket högerns ärenden, storfinansen, bankernas och den ekonomiska elitens ärenden? Dom må ha rätt i sak - men att i vårt samhälle skylla eländet på vänstern är ju konstigt med tanke på vänsterns partier, tidningar och rörelser i stort sett är ockuperade av liberala ideér.
Tack för ännu en välformulerad, kunnig och genomtänkt kommentar! Instämmer. Lundberg bör förstås läsas kritiskt. Och sedan beror de väl på i vilket sammanhang man placerar honom. I mitt fall, denna gång, i universitetsvärlden. Hans bok om Henry James tillhör väl kanske inte mina favoriter.
RaderaJapp, alla bör läsas kritiskt. Jag förstår att jag var ute i tassemarkerna i min kommentar, och förstår helt och fullt huvudpoängen i ditt välformulerade inlägg. Men du satte igång en tanke i mitt huvud som jag behövde formulera, inte minst för min egen skull. Trevlig helg, bäste Lasse!
RaderaJag uppskattar mycket dina tankeväckande kommentarer, väldigt mycket! Trevlig helg, bäste Pedro!
Radera