Michel Foucault trivdes alldeles utmärkt i Upsala - "den där hålan på Upplandsslätten", enligt Strindberg, titanen själv Upsaliensare ett kort tag. En främmande fågel i skär sportbil på lärdomsstadens gator. Hållandes gärna till på kafé. Inte för inte fransman. Kaféintellektuell inget skällsord i den centraleuropeiska, kulturella diskursen.
När han ville lägga fram en avhandling, Vansinnets historia (1961) som sedermera kom att bli avgörande för mångas tänkande, inte minst de så kallade anti-psykiatrikernas, blev det stopp. Det såg ju inte ut som en traditionell akademisk avhandling. Inte som en sådan brukade se ut vid Upsala Universitet.
Sven Lindroth, professor i idé- och lärdomshistoria, en efter vad jag förstått älskvärd och generös person, avstyrde bekymrat det hela.
Fransmannen tog till Paris. Jag har sagt det förr: det räddade honom. Han knöts till de skarpa skallarnas Collège de France. Med mycket stor frihet för samma skallar. Som det skall vara. Ingen "överordnad" som lägger sig i. De professionellas sjävstyre - en förutsättning för kvalitet.
Wittgenstein, en annan av 1900-talets intellektuella giganter, var knuten till Cambridge. Omtalad för sina egensinniga föreläsningar - han höll för övrigt den kortaste i universitetets historia, en föreläsning som avbröts efter några minuter - som drog stor publik.
Originalet Ludde hade lite av rockstjärnestatus. Inget större intresse för någon akademisk karriär. Russell och Moore vid samma universitet smög på honom en doktorsgrad, förespeglandes att det enbart handlade om att dricka te.
Ludde genomskådade de båda herrarna, honom klart intellektuellt underlägsna. Ilsket. Han hade lätt för att bli arg. Riktigt arg.
Häromdagen pratade jag med en kvinna som låg (missförstå inte, det hette så förr) i Upsala på Foucaults tid. Detta var före efterkrigsbarnens, jag ett av dem, vällde in på uni. Ett stilla och lugnt Upsala. Rödvin, vita dukar och levande ljus. Och man läste böcker. Sammantaget helt enligt den romantiska myten. Lars Gustafsson har skrivit om detta.
Men så kom vi instormande med dunder och brak! Efterkrigsungarna, många från hem utan akademiska traditioner. Och det blev massuniversitet - och 68. Inget mera sig likt. Stora grupper att hantera krävde att det hyrdes in föreläsare utan speciell akademisk tyngd. Jag minns en bilskolelärare som undervisade i statistik. I lokaler ute på stan, lokalbrist förelåg på universitetet.
Samtidigt skedde samhällsförändring, innebärande deklassering och växande förfall. Obildningens tid. Ingen status att vara bildad. Ingen status vara akademiker när det spottades ut sådana på löpande band.
S ville åt det fria, kritiska tänkandet som riskerade härbärgeras på de "slutna" universiteten. PUKAS och annat otyg lanserades - med fala ord. "Allmänintresset" skulle få inflytande, klåfingrandet. Inga tankens reservat i samhället! Arbetsmarknadskoppling. "Nyttiga" utbildningar. Idiotisering.
Jag är ju gammal organisationsteoretiker, med stänk av strukturalist. Organisationens utformning, dess institutionaliserade anda, befrämjar en viss typ av personlighet, en speciell typ av organisationsbärare. Foucault och Wittgenstein ut. Den slätstrukne och anpasslige in. Inga främmande fåglar.
Medelmåttighetens tyranni. En styrform som bäst passar den organisation som är större än sina medarbetare, vilka helst skall vara substituerbara. Inte för starka och självständiga gentemot organisationen.
Inte förs någon offentlig debatt om detta. Inte någon vidare intern sådan heller. Jag skrev häromdagen om Johan Lundberg. Anpassar man sig inte, får man det svårt.
Men vem tjänar på ett slätstrukenhetens universitet? Egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar