Zeitgeist heter det på expressiv tyska. Tidsandan på blekare svenska. I den mångtydiga, för att inte säga smått förvirrande tid vi rör oss i, där det kan vara svårt att orientera sig och skaffa sig fotfäste: kan man tala om en tidsanda som ett sammanfattande begrepp?
Hur fångar man denna i så fall? Förutsätter inte det att man förmår distansera sig, ställa sig utanför den?
Sociologerna gör sina tappra, teoretiska försök. Även journalisterna, men mer impressionistiskt än de abstraherande samhällsvetarna. Det blir upp till läsaren eller tittaren att själv försöka lägga ihop den ena skärvan med den andra.
Jag strosar runt på Ulla Helenius Reits utställning på Galleri K i Gefle (11/5 - 26/5) med den, som jag uppfattar det, inviterande titeln Samtal i tiden. Alltmer tagen, sätter mig ned och försöker samla tankarna som intrycken föder.
Möter plötsligt Hédi Frieds ansikte och blick. Som om hon vände sig direkt till mig och ingen annan. Hur reagera? Jag står kvar i hennes blick, om än en smula skälvande, försöker läsa den. Anklagande? Sorgsen? Fylld av tillförsikt?
Överlevare från Auschwitz. ”Mänsklighetens slutstation”, som någon mycket mörkt och uppgivet kommenterade.
Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, enligt Theodor Adorno. Men det är ju det vi måste göra. Vad har vi för annat val? Än att skapa. Leva. Ulla Helenius Reit har mycket medvetet valt att porträttera Hédi Fried och inkludera henne i utställningen. Hon är beviset. Och varningen.
Helenius Reit tar strid för livet i sin konst. Ett liv som är mycket mer än ett överlevande.
Rubriken på utställningen är välfunnen: Samtal om tiden. Vi måste samtala - om vår belägenhet. Den tid som gått och går. Den individuella och samhällets. Samtiden. Dialogen står i livets tjänst.
Jag vill svara och samtala med Ulla Helenius Reit.
Om en konst förtjänar att kallas ”dialogisk”, är det denna. Även om, vilket kunde tyckas minst sagt paradoxalt, människorna på flera bilder vänder sig bort, vänder ryggen mot mig. Jag tolkar det som att de vill att jag anropar dem. Och inleder den dialog som borde känneteckna tidsandan.
Inte förvånande att den uttalat interaktive Joseph Beuys, han med sitt begrepp sociala skulpturer, inspirerar Helenius Reit. Och att hon förtjänstfullt porträtterat honom. På pricken fångat honom - i den närvaro och autenticitet som var hans.
Foto: Max Hebert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar