- Var försiktiga med Tage, han skall bli statsminister!
Något i den stilen lär Tage Erlanders mor enligt skrönan - vi talar ju Värmland här, skrönornas förlovade landskap - tillrättavisande ha ropat när lekarna den dyrkade, må man väl antaga, sonen deltog i blev alltför vilda. Ödet var med andra ord utstakat och klart.
- Undrar hur det var på Tage Erlanders tid?
Undslipper sig spontant en mig närstående som delar min syn på det pågående spektaklet. En undran som direkt kan kopplas till Agenda i SVT 4 maj och den fullkomligt miserabla, för att inte säga ovärdiga och väljarföraktande, partiledardebatten.
Lägg till usla programledare, Knutsson och Hedenmo, som bara lallade med. Yrkespolitiker och mainstreamjournalister, två grenar på samma anfrätta demokrati-träd.
Ett gäng högt avlönade och privilegierade, nota bene på skattemedel, politiker. Som följer upprättade regler, och hänvisar till det när de pressas, men ändå skor sig. Moral? Glöm det. Leva som man lär? Glöm det, också. Ordet cynism frestande att använda om dessa skrupelfria i Agenda.
Kanske det representativa (?) systemet i dess nuvarande utformning som det är fel på och behöver ändras. Eftersom det avlar fram dessa beklämmande figurer vi led av att beskåda i rutan. Förtjänar dessa organisationskarriärister och myglare ens att betecknas politiker? Styrande politiker?
En förhoppning, som jag förstod det, vilande i undran om den dåtida karikatyrtecknarnas favorit Erlander: om att det var bättre förr. Med den gamla, goda socialdemokratin. Mammas socialdemokrati.
Oförvitliga politiker. Alla kort på bordet, transparens. Inget fult trixande med reseräkningar eller dubbelt boende. Inga sommarstugor som skattebetalarna får stå för. Renhårighet. Göra rätt för sig. En hörnsten tidigare i detta land.
Tja. Ingen Janne Josefsson på den tiden. Lättare mörka. Hålla valboskapen ovetande om vad som försiggick.
Vilhelm Moberg fanns där förstås. Och gick rasande till storms mot korruption och rättsvidrighet. Birgitta Stenbergs Apelsinmannen skildrar 1950-talets rättsröta. Hårresande skandaler och övergrepp som i något fall ledde direkt till kungahuset och den beniga fikusen på tronen.
Förgiftningar. Tvångsintagningar på Beckomberga. Smutsigt så det förslog.
Erlander sände ut förtroende med sitt sätt att bete sig i det offentliga rummet. En landsfader vad image beträffar. Folklig, drog roliga Värmlandshistorier i Hylands hörna. Men man bör inte låta sig luras av ytan. Mysfarbrorn Gunnar Sträng utpekades av de utnyttjade unga flickorna som en av gästerna hos bordellmamman.
Bättre förr eller icke?
Det avgörande är väl den, demoraliserande och nedslående, bild som samfällt förmedlades av de snackande i teve i söndags: Wir schaffen es nicht. På modern svenska: Vi fixar det inte.
Som de pratade i munnen på varandra. Låtsades skilja sig åt. Den blågula skutan sjunker. Ingen styr.
Foto: SVT, Öppet Arkiv
Hej Lasse, tack för alla dina filosofiska betraktelser.
SvaraRaderaJag slutade för länge sedan se på Agenda och ser sällan på en nyhetssändning. Försöker vara rädd om både hjärta och hjärna.
Det du beskriver låter lite som åtta nyanser av brunt, åtta partier som i grunden tycker väldigt lika men som ändå lyckas måla upp sataniska bilder av sin motståndare. I grunden är det väl det som är fascismens kärna. Eller vi kanske ska tala om nio nyanser. Programledarna representer media som står för den nionde nyansen av samma sak.
Visst är det tröttsamt med journalister som inte ställer dom där självklara frågorna, följer upp påståenden och ifrågasätter. Men dom är väl rädda? Rädda för att anklagas för att vara partiska? Men skulle dom ställa dom viktiga frågorna till alla - vara lika kritiska till samtliga partiledare, ministrar och beslutsfattare - så skulle dom möjligtvis bli anklagade för att vara besvärliga, men inte för partiskhet iallafall.
Visst finns det sådant som de allra flesta människor kan vara överens om, det mesta av detta har samlats under begreppet mänskliga rättigheter. Men när vissa åsikten också blir basen för journalistiken, oavsett hur goda och välmenande åsikterna än är, är vi inne på en farlig väg. Då får vi journalister som checkar av vilka som tycker rätt och vilka som tycker fel. Och givetvis kommer alla att se till att dom tycker rätt. Sedan står journalisterna där nakna och ställer frågor utan mål och mening. Agenda-ledarnas uppgift blir ordningsmannens, inte den kritiske journalistens. Ordningsmannen ska försöka hjälpa tittarna att se skillnaderna mellan dom bruna nyanserna, fördela tiden rättvist och framför allt se till att alla känner sig vinnare efter ett besök hos dom. Då ökar svts legitimitet i riksdagen, finansieringen säkras och deras chefer blir nöjda och glada.
Om detta må vi berätta./Pedro
Tack, bäste Pedro, för en kärnfull, välformulerad och bra kommentar! Den blir jag glad för. Ense är vi, inget tvivel om det. Du fångar Knutsson och Hedenmo med det rätta ordet, det är på pricken: ordningsmän. Jag följer i dina fotspår: överger Agenda och nyhetssändningarna så mycket jag bara kan. Blir bara frustrerad och irriterad. Till ingen nytta. PS. "Fascismens kärna". Jo.
SvaraRaderaMånga trådar att dra i här. Beträffande förfallet hos media respektive politik så ser jag ett par uppenbara orsaker. Journalistik och informationshantering har vuxit samman. En journalist av facket kan utan dåligt professionellt samvete börja jobba på informationsavdelningen hos en myndighet eller ett större företag.
SvaraRadera"Demokrati är partiers fria liv" tror jag det var Per Nyström som sa. Men den friheten upphör när partier via statsstöd gör sig oberoende av sina medlemmar och växer samman med statsapparaten.
Historien om Tages barndom hörde jag i följande version
- Tages mamma öppnade fönstret när leken blev alltför våldsam och ropade: "Pöjker, donke int Tage i hövve! Han ska köstes på!
Tack, Mats, för den sannolikt sanningen nära versionen. Och på värmländska, som det skall vara.
SvaraRaderaPartier som växer samman med staten, medlemsoberoende. Det var mycket länge sedan jag röstade.