Primavera - noch einmal!

Primavera. Som förresten, slår det mig osökt, en utomordentlig italiensk ristorante på Bergmannstraße i Kreuzberg i Berlin heter. Billig och god mat, trevlig miljö, utsikt mot den aldrig stillastående gatan i Västberlins mest levande stadsdel. Åh, att ha en barre där!

Jag sitter och lyssnar till Vivaldis Våren i hans Le Quattro Stagioni. Sluter ögonen. Vet inte hur många gånger jag hört den. Tröttnar aldrig.

Förr, kanske sker det fortfarande, kunde psykiatriker, sådana där figurer som tycker om att diagnostisera, snabbt plocka fram blocket och förskriva psykofarmaka till människor, tala om att det bland oss finns sådana som lider av vår- och höstdepressioner. Som om årstiden i sig lockade fram något mörkt hos den drabbade. 

Risk för självuppfyllande profetia: - Ajdå, vår! Dags må kymigt och krypa ned under täcket.

Jag har tidigare haft svårt för våren. Det skarpa ljuset. Översköljande. Utan barmhärtighet. Here comes the sun, sjöng Harrison. Som vore jag ljusskygg. Förlåt den billiga lustigheten.

Men sedan ganska många år är det inte så. Jag njuter av våren. Ljuset. Besväras lyckligtvis inte, som andra, av pollenallergi. Jag hör ljud som ekar från barndomen, fast minnet annars inte är särskilt mycket på min sida. Fåglar som kvittrar när jag en vårmorgon traskar till Murgårdsskolan med den blå bagen i handen. 

Under traskandet känner jag mig lycklig. Redan tidigt kom jag att älska de ensamma stunderna med mig själv. Någon flockvarelse har jag aldrig varit. 

När jag efter skoldagens slut återvänder hem, är det inte uteslutet att doften av nybakade smörhönor bosatt sig i trappuppgången. Mamma ville att vi alltid skulle ha färskt kaffebröd. Ofta satte vi oss ned hon och jag för en, det var jag som liten parvel som namngivit den, gemytlig stund. Inga mobiler fanns att fippla på. 

Hygge sig, säger dansken. Och danskarna är, om ingen visste det, jordens lyckligaste folk. De kan verkligen det där med att hygge sig, de är proffs på det. (Kika gärna på Spise med Price i dansk tv, så fattar du.)

Bästa tiden är ändock skiftningen mellan vinter och vår. Brytningstiden. Det är förändring, radikal sådan, som sker. Jag som annars hatar förändring, i det lilla och vardagliga nota bene, hälsar denna förändring med förväntan. Livet känns med ens öppet och oskrivet. Vad som helst kan hända.

Snart redan juni. Måste våren vara så förbaskat kort och gå så fort?! Det kan göra mig deprimerad.  May there always be spring! Och hör sen.