När helvetet fryser till is

En av de absolut största favoriterna bland tv-serier, tyvärr sänds den inte längre: brittiska New Tricks. Ett team garvade poliser, säregna individualister som kompletterar varandra, med uppdrag att värma upp cold cases. Kvinnlig chef: Sandra. 

Skinn på näsan. Chef med ledaregenskaper. Rak kommunikation. Inga surdegar. Skyddar medarbetarna uppåt, i alla väder. En sådan chef man själv aldrig hade. 

Vid ett tillfälle som svar på en undran: När helvetet fryser till is.

Mitt i Gefle kampanjar partierna inför EU-valet. I går på väg till affären strök jag förbi platsen nära rådhuset där de står. En riksdagskvinna från S, grovhuggen och antitesen till karismatisk, stenkorkad. 

Närvarande när jag av obegriplig anledning lät mig bjudas in till arbetslinjens förstelnade S för att föreläsa om och, enligt invitationen, diskutera medborgarlön. Stackarn som bjöd in mig, ny inom partiet, hade i sin naivitet inbillat sig att det var högt i tak inom det parti som någon kallat det mest leninistiska i världen. Centralstyrt. Toppstyrt. Järnhård disciplin.  

Något av det värsta jag varit med om, fiasko bara förnamnet. Fullkomligt omöjligt. Diskussion? Glöm det. Riksdagskvinnan gjorde sitt bästa för att förstöra aftonen med stenkorkade inlägg - utskickade med en självbelåten min. Jag försökte blåsa av den pinsamma tillställningen så fort jag bara hann.

67 000 kronor i månaden, om jag förstått det rätt. I ersättning för att denna kvinna utan intelligens lojalt och utan att knysta låter partipiskan vina över sig i riksdagen. Högre inkomst än en universitetsprofessor. Lägg till andra förmåner som följer med uppdraget. 

Hos moderaterna känner jag igen en präst jag upplevt som frimodig och antikonform. Varför ger han sig in i det tillknycklande partigängandet? Iklädd en lustig liten hatt delar han ut en påse popcorn till förbipasserande barn. De får väl inte rösta? Men kanske vägen till föräldrarnas röst går genom barnen. 

Hos SD, påkostad valstuga till skillnad från de andra partierna, stannar de allra flesta till. Anses väl rumsrena numera. Dessa "högerextremister" enligt Löfven, som vinner allt starkare stöd hos hans traditionella väljare. Inte minst inom LO. Det vet han, därför flörten med muslimer, hans nya väljargrupp. 

En vithårig man från Liberalerna försöker vänligt förse mig med en röstsedel. Skriftställaren vresigt: - Skulle jag rösta? Jag?! När helvetet fryser till is!

Han backar. En smula skrämd. Muttrande vandrar den icke-röstande vidare. 

På väg hemåt hejdar jag mig vid den lilla kanalen utanför järnvägsstationen. I den flyter en död andunge. Mamman försöker skaka liv i ungen. Hon och maken (?) simmar bort, som om de insett det meningslösa i försöket. Men hon återkommer, försöker på nytt. 

Hårt greppar hon ungen med näbben. Skakar och skakar. Paret Anthony, han numera död, som driver en game reserve I Sydafrika har lärt mig: Naturen måste ha sin gång.

Men varför den lilla, söta ungen? Förbannade död!