Minneslundar är skiljelundar

I minneslunden på en kyrkogård i Sandviken vilar min storasyster. Även hennes make. Samt mina morföräldrar. De sistnämnda låg först i en gemensam grav, granne med mina föräldrars. Men flyttades till minneslunden. Därmed skildes de väl åt. Liksom de förstnämnda två. Minneslundar är i en mening skiljelundar.

Gravar är viktiga för mig. Att kunna uppsöka. I förekommande fall vårda. Mina föräldrars grav tillses. Liksom mina farföräldrars i Österlövsta i Norduppland. För övrigt en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar, på en höjd i en dalgång. Dessutom alltid exemplariskt välskött av vaktmästarna.  

Jag är ju nordupplänning, på min fars sida, därför återkommande turer till Österlövsta, mina rötter. Han sökte jobb i Verket. Mötte min mor som serverade där han och andra ungkarlar gick och åt. Många år därefter anlände sladdbarnet till jorden. 

Jag träffade aldrig mina farföräldrar. Farmor dog utsliten redan före femtio års ålder. Stor barnaskara, tio stycken med ett barn som tidigt dog. Farfar lämnade samma vecka som jag föddes. 

Minneslundar har jag svårt för. Anonymiteten. Osynligheten. Känslan av massgrav. Att de enskilda ödena inte betydde något. I minneslunden suddas de ut. Man hamnar i en förteckning. Listas tillsammans med många andra. Minneslundar, den påbjudna glömskans lunder. 

Jag står i minneslunden. På ett svårförklarligt sätt, som jag inte kan finna ord för, känner jag ändå min systers, hon gick bort 2014, närvaro. Kanske för att jag så gärna i min stora saknad vill känna den. Jag kan stå där ganska länge. För den som bevittnar det hela kunde det se ut som om jag väntar på ett tecken. 

Till mig kommer, vid det senaste tillfället för blott ett par dagar sedan, Lagerkvists ord: En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan. 

Min upptagenhet av döden, som följt mig ända sedan barndomen, tror vänner påverkar min sinnesstämning i alltför melankolisk riktning. Kanske är det så. De oroar sig för mig. Att jag håller på för mycket med döden. Glömmer att vårda livet i stället för gravar och minnen.  

Insikten om den ofrånkomliga, väntande döden infann sig tidigt. Bosatte sig i sinnet och stannade kvar. Jag vet att det började med min älskade mormor Elins bortgång 1959. 

Jag var bara tio år när kräftan tog henne. Häromdagen i Österlövsta, medan en mig närstående placerade en vacker Stjärnöga vid gravstenen, tänkte jag: - Kunde jag inte ha fått fler år med henne? Jag var ju bara tio.

Jag hatar döden, skrev jag en gång. Jag skriver det igen. 

Heidenstam: Samma ensamhet oss väntar alla, / samma sorgsna sus på gravens gräs. 

Eller i minneslunden.