Kristen är jag. Döpt och konfirmerad. Och djupt gudstroende - det viktigaste av allt. Ett tag umgicks jag ändå med tanken att lämna Svenska kyrkan. Främst på grund av ärkebiskopens i mina ögon vankelmodiga beteende gentemot de mot oss kristna fientliga. En missriktad tolerans gentemot de intoleranta.
Ett utträde skulle fått min mor att vända sig i sin grav. Hon, den plikttrogna kyrkvärden som varje söndag knallade upp till kyrkan där på höjden nära himlen i Sandviken. Och mycket engagerad i kyrkan.
Men så stannade jag kvar. Kändes viktigt att försvara kyrkan och det den står för i det oroliga, mångkulturella som de korrekta säger om det strukturella sammanbrott som pågår, samhället. Men så får jag mig en tankeställare.
I Gefle Dagblad 28/5 meddelas nämligen att Sankt Ansgars hus (bilden), tillhörande Svenska kyrkan, skall säljas. Huset är i dåligt skick, behöver rustas. Men det kostar för mycket, enligt Robert Krantz, ordförande i kyrkorådet.
Kyrkans hus och prästbostaden, båda centralt belägna och man fick dem i blickfånget när man rörde sig i kvarteren, har man redan sålt. Utgallringen skall tydligen fortsätta. Osynliggörandet av det kristna arvet.
Anpassning till de fientlig krafterna? Man kan inte låta bli att undra. Tolerans mot de intoleranta, som sagt.
Det verkar som om räknenissarnas snöda tänkande har tagit sig in i och ockuperat även kyrkan, som det gjort inom skola och sjukvård. Byggnaderna har ju inte bara ett kommersiellt värde, utan ändå mer ett symboliskt. Det borde vara självklart och orubbligt.
"Kyrkan mitt i byn", sa man förr. Signalerande att vi faktiskt lever i ett kristet samhälle som vi har att försvara.
"Kyrkan mitt i byn", sa man förr. Signalerande att vi faktiskt lever i ett kristet samhälle som vi har att försvara.
Man kan inte behålla fastigheter av "nostalgiska skäl", menar Krantz. Hör mannen inte själv vad han säger?! Det låter ju hur galet som helst. Med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender.
Kyrkan är en institution i samhället, med ett förflutet, en nutid och - hur skulle vi kunna tro något annat, vi kristna? - en framtid.
Menar Krantz att den tillhör det förflutna? Att den spelat ut sin roll? Ordet nostalgi är illavarslande, för att inte säga alarmerande. Hur förs diskussionerna egentligen inom kyrkorådet bakom stängd dörr?
Varför inte riva Heliga Trefaldighet, granne med Sankt Ansgar, när man ändå håller på? Knappas en lönsam inrättning med få "kunder". Kanske svår att avyttra till någon fastighetsspekulant.
Kyrkan är en institution i samhället, med ett förflutet, en nutid och - hur skulle vi kunna tro något annat, vi kristna? - en framtid.
Menar Krantz att den tillhör det förflutna? Att den spelat ut sin roll? Ordet nostalgi är illavarslande, för att inte säga alarmerande. Hur förs diskussionerna egentligen inom kyrkorådet bakom stängd dörr?
Varför inte riva Heliga Trefaldighet, granne med Sankt Ansgar, när man ändå håller på? Knappas en lönsam inrättning med få "kunder". Kanske svår att avyttra till någon fastighetsspekulant.
Det är naturligtvis inte nostalgi att försvara kyrkans lokaler. Det är att skydda andligheten. Och det kristna symbolvärdet.
Bevara Sankt Ansgars hus!
Hej Lasse,
SvaraRaderasjälv lämnade jag Svenska kyrkan redan på 90-talet, då jag tyckte att Svenska kyrkan hade lämnat den kristna traditionen, nånstans mellan pink floyed-gudstjänster och hund-gudstjänster gav jag upp...
Efter cirka 10 år hittade jag hem till ortodoxin.
Detta att riva bränna och förstöra är väl egentligen det som är grunden för vår svenska kyrka. Reformationen var ingen barnlek. "Nostalgikerna" och ville tillhöra Rom hotades och förföljdes. Skrifter brändes, för att inte tala om alla heliga ikoner som förstördes i den svenska reformationen.
Jag ser väl egentligen bara det som händer idag som en helt naturlig följd av den Svenska kyrkans historia sedan begynnelsen.
Likväl känner jag stor sympati med alla som tillhör Svenska kyrkan och vill kämpa för kyrkan som bärare av tro och kulturhistoria. Detta är "säkert som Amen i kyrkan". /Pedro
PS "Fullt som i kyrkan" sa man förr, ett obegripligt uttryck numera. "Går som tåget" är minst lika oberipligt, liksom uttrycket "som ett brev på posten". Vilka blir uttrycken från vår tid? DS
Tack för kommentaren! Om sanningen skall fram, och det skall den, är jag ingen flitig kyrkobesökare, Tvärtom. Men tills vidare förblir jag medlem i Svenska kyrkan. Trots ärkebiskopen och andras tolerans mot de intoleranta. Det känns viktigt stanna kvar som medlem, det utgör en markering, i en tid och i vårt land med ett växande islamistiskt hot och hat mot oss kristna.
SvaraRadera