När vi, sorgsna och dämpade till sinnet, infann oss för att närvara vid begravningsceremonin för min vän Conny, i kapellet i Hedgrind i Sandviken, slog det mig att den i Viken födde och uppvuxne Per Gunnar Evander ligger begravd på kyrkogården där.
Efter bråk och diverse turer hit och dit. Evander togs av demensen, om jag förstått det rätt. Och blev därigenom ett offer för andras konfliktfyllda viljor, offer för en omgivning som slet och drog i honom. Ett trist sista farväl.
Nå, vi letade inte efter hans grav, utan begav oss direkt efter ceremonin till minnesstunden på Odengrillen mitt i stan, där vi ungglopar ofta hängde när det begav sig. Sannerligen en minnenas affektladdade plats för en åldrad man.
Jag träffade aldrig Evander personligen, men skickade honom min självbiografiska bok "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta", med sandvikenanknytning. Han uttryckte sig positivt om den till GD:s dåvarande kulturredaktör Björn Widegren. De hade ganska tät kontakt.
Vårdade traditionen att gemensamt varje år se bandyfinalen, Evander älskade bandy, på Studenternas i Upsala. Först sillunch, på Flustret antar jag, nedsköljd med "riktig" öl, som kulturredaktören ansåg om starkbira.
Vad tidningsledningen tyckte om saltade notor, det är väl preskriberat vid det här laget.
BW, uppvuxen i Öbacka (Härnösand), höll det evanderska författarskapet, jag har sagt det förut och säger det gärna igen, vars röda tråd är den stora ensamheten i vårt avlånga land, särskilt bland män på bruksorter, högt. Kanske uppstod identifikation i Evanders böcker.
Även om Widegren inte kom från arbetarklassen. Vilket för övrigt heller icke Evander gjorde, hade ändå tillgång till arbetarkoden på det märkligaste sätt, fångade ett tonfall.
Evanders böcker kännetecknas av en realistisk, torr och utredande stil som påminner om ett dokumentärt förhållningssätt. Man kunde som läsare lätt luras tro att det var dokumentärt det han skrev om och inte påhittat.
BW lät sig väljas till ordförande i Evandersällskapet som jag intet vet om. Jag har så svårt att tänka mig Widegren, som inte var med i journalistfacket, som föreningsmänniska, till och med sittande ordförande och mötesledare.
När vi häromdagen sökte efter Connys grav på Gamla kyrkogården, råkade blicken falla på Göran Norströms (1928-2016) sista viloplats. Inte visste jag att han låg i Sandviken. På stenen står titeln Författare. Och vi var eniga om att titel alltid borde sättas ut på gravstenar.
De är ju kulturhistoriska artefakter. Ett skäl till att strosa på kyrkogårdar. Inte bara för memento mori.
Evander... Norström... Stig Sjödin, naturligtvis... Anna Westberg... den där B O Andersson, som jag ärligt talat har svårt för... och... kanske.. Lasse Ekstrand... samtliga Brukets författare. Ekstrand? Tja, jag vet inte. Men sandvikenaknytningen finns, förstås.
Skriftställaren lämnade Sandviken, men Sandviken lämnade inte honom. Ännu mindre nu med bortgångna, nära vänner.
Foto: Skriftställaren i keps i Aalborg Fotograf: Eva Åsén Ekstrand.
”Arbetarkoden”.. spännande begrepp och lämnar mig med så mycket introspektiva tankar o reflektioner .. som jag säkert aldrig kommer att komma igenom - efter klassresan - men kanske ändå .. med din hjälp (..om från någon). Du har ju tydliggjort vart du hör hemma .. och jag känner att jag inte hör hemma nånstans .. o det är lite av en. saknad.
SvaraRaderaJag förstår din saknad, ett slags inre exil, kanske man kunde benämna det, behöver inte vara något dåligt. I samtalen med Knut Lindelöf, borgerlig bakgrund, blev skillnaden mellan oss, vad gäller koderna, tydlig (boken "Mellan klasserna").
RaderaOavsett klasstillhörighet, en fråga (klass) som sublimerats över tid. Det var tydligare förr, på gott och ont.. Frågar man en äldre socialdemokratisk generation är jag rätt övertygad o att de tycker att samhällsförändringarna iaf fram till millenieskiftet ungefär är av godo. Samförståndsandan i det politiska systemet, med MBL som kronan på verket, (och ja, jag vet om din doktorsavhandling på området och är själv kritisk till samförståndsandan, för att det tar udden av all kritik o möjlig förändring). men det överträffar garanterat när ”rättare” (titel i jordbruksbrukssamhället) red genom jordbruket och piskade slöa arbetare (det är faktiskt inte så många generationer sen, som jag fått det berättat för mig. Otroligt när man tänker på det; några generationer sen bara och då värsta slavsamhället-vi har nog ändå socialdemokratin att tacka för mycket). )(Tidsintervallet angivet m a a att undertecknad är av en utdöende art, kanske tillsammans med vår åldrande generation, som fortfarande har tjock-tv ) Det sägs ju finnas evidens för att långvariga kamratrelationer är ett bra ”vaccin” mot psykisk ohälsa och troligen är det väl så. (Inte kärnfysik direkt). Tänkte på alla gamla kontakter, mycket nära i gymnasieåren men som tappats längs med livets krokiga stig och vi kommer sannolikt inte träffas igen. Lite el. mycket sorgligt, när man tänker på det. Det slog mig att jag inte kan minnas sista gången vi träffades någon av dem, utan att nån av oss nog tänkte i de banorna att det kunde vara så. På liknande sätt har jag tänkt kring aktiviteter och fritidsintressen, men inte förut kring relationer på det sättet (undantaget mammas o pappas livsslut). En ynnest för dig ändå i en tid av sorg o saknad att ha upprätthållit kontakt under så många år o livsfaser. Inte alla förunnat.
SvaraRaderaEkstrand har gamla anor. Genom en släktforskare på spinnsidan har jag kunnat spåra släkten Stake, min mors dottersnamn, ända tillbaka till 1400-talet i Sydtyskland. Smeder, som sökte sig upp till Värmland och Dalsland, efter bruksdöden vidare till Sandviken, morfars far och farfar ankom på 188o-talet, hans farfar emigrerade till USA. 1903, tretton år gammal, skickades morfar ned i Verket, företagsläkaren utfärdade ett lämplighetsintyg (sic),
RaderaMin kritik mot socialdemokratin, uppvuxen i en socialdemokratisk miljö och ett socialdemokratiskt hem, är att man kunde gjort mycket mer, i en progressiv riktning, men man bromsade och avledde, det startade med Branting.
Jag lärde känna flera av dem som satt i ledningen för strejken upp i Malmfälten, den hade ett mycket starkt, folkligt stöd från hela landet, men LO och S saboterade inifrån.
Efter det - nada. Ingenting.